Kärlek börjar alltid med bråk

Del 110

Helvete också! Hade det varit lite varmare ute, typ sommar, så hade jag tagit av mig skorna och sprungit barfota längs den nu snöklädda kullerstensgatan.

Mitt i min frustration vrickade jag till ena foten så jag var nära att falla. Uppgiven torkade jag tårarna och lutade mig mot en lyktstolpe. Det var inte så här det skulle vara, jag skulle inte börja det nya året precis så som det här året  slutade -i tårar.

"Varför sa du inget? Varför berättade du aldrig att det var Wiktor?" skrek jag, utan att bry mig om han hörde eller inte.

"Varför? Vafan tror du?" sa Lucas som var betydligt närmare än jag hade räknat med, och han var definitivt arg.

Jag kramade om lyktstolpen och såg hur Lucas närmade sig steg för steg. Jag skälvde till och insåg att jag inte hade någon jacka på mig.

Så jävla typiskt, hur många liv hade jag egentligen? Om jag överlevde även det här, om jag klarade mig ifrån att frysa ihjäl.. Ja då skulle jag klara vafan som helst, tänkte jag och huttrade till.

Jag kippade efter luft när Lucas stannade precis framför mig och jag mötte hans blick i skenet från lyktan.

"Säg mig Emma, varför?"

"Jag vet inte", viskade jag.

"Inte? Är du seriös? Vad hade det spelat för roll om jag berättat det för dig typ igår, sagt att det var Wiktor på filmen? Hade det gjort någon skillnad? Öh, jag skulle inte tro det och vet du varför?" fortsatte han men jag kunde inte göra annat än att skaka på huvudet.

"För att du inte litade på mig! Allt var ändå förstört så vafan spelade det för roll vem fan det var som hade knullat Sanna? Det var redan över mellan oss!"

"Lucas.." snyftade jag och tog ett hårdare grepp om lyktstolpen för att inte falla ihop.

"Du undrar fortfarande varför jag inte har haft något förhållanden, eller hur? Då ska jag tala om det för dig. Jag har aldrig haft ett jävla förhållande för det ger inget mer än det här!"

"Det är inte sant", viskade jag och skakade på huvudet.

"Inte? Du frågade om mina föräldrar, kommer du ihåg det? Dom hatar varandra och borde ha skilt sig för flera år sedan. För att inte tala om syrran, jag var typ tretton när hon blev gravid men jag såg hur jävla förstörd hon blev när hennes idiot till kille lämnade henne på grund av barnet. Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle såra någon så som den fuckade idioten sårade min syrra och jag tänkte aldrig låta någon såra mig så som syrran blev sårad, förstår du nu?" skrek han och tog ett steg bakåt.

Jag såg hur Lucas andades häftig medan han drog fingrarna genom håret. Jag svalde fast min strupe var alldeles torr.

"Jag är ledsen Lucas.. För det med din familj", sa jag men han bara skrattade till.

"Ledsen? Du har inget att vara ledsen över. Jag fick bara bevisat för mig en gång för alla att det är så det är att vara i ett förhållande, man blir bara sårad! Jag trodde att det skulle bli annorlunda med dig, det misstaget gör jag inte om", sa han kort och tände en ny cigg.

"Du sa att du älskade mig.. Du gav mig halsbandet och den där jävla önskelistan.. Var det bara för att såra mig ännu mer? Menar du på fullaste allvar att inget av det betyder något för dig? Att jag inte betyder något för dig längre?"

"Du betydde allt för mig Emma.. Det gjorde du verkligen. Och det där med halsbandet, helt ärligt vet jag inte varför jag gav det till dig."

"Det där menar du inte", snyftade jag.