Kärlek börjar alltid med bråk

Del 88

Hand i hand gick jag och Lucas in till draknästet. Jag märkte inte att jag höll andan förrän det började snurra i huvudet. Men lugna ner dig, herregud!, tänkte jag och tog ett djupt andetag, det var ju löjligt.

"Där borta", sa Lucas och nickade bort mot bordet närmast fönstren som jag suttit vid för bara någon timme sedan.

Alla satt och väntade på oss, eller om dom väntade på just oss var svårt att säga, men gänget satt i alla fall där och såg lika sura ut som senast jag sett dom. Visst, Elias hade jag träffat i morse med en nakenchock. Wiktor, Anton och Sabina hade jag träffat alldeles nyss, dom gick ju i min klass men Sanna och Alva hade jag inte sett sedan igår. Tur var väl det, jag kände hur irritationen och ilskan steg i kroppen bara av att se Sanna.

"Jag ska köpa kaffe", sa jag kort när Lucas satte sig ner vid bordet.

"Kan du köpa till mig med? Jag kan swisha", sa Lucas och log.

"Lugnt, jag bjuder på det", sa jag med ett skratt och vände mig om.

"Ni är redan som ett gammalt gift par, fy fan", hörde jag Wiktor muttra så jag himlade med ögonen medan jag gick bort till disken.

Jag kunde fortfarande inte förstå varför Wiktor var så jävla sur för att jag och Lucas var tillsammans. Det var ju inte direkt som att vi haft något på gång mellan oss. Var han sur för att han nu trodde att jag skulle sno Lucas ifrån honom? Herregud, snacka om bromance 2.0.

När jag var framme vid disken beställde jag två kaffe och väntade tålmodigt medan tjejen, jag tror hon går i trean på natur, eller?, gjorde i ordning två muggar. Även om jag köpt två muggar med kaffe till mig och Sabina hundra gånger så kändes det lite extra speciellt nu när jag visste att den ena var till Lucas. Så jävla töntigt, jag vet, men jag brydde mig inte. Var man kär fick man fan vara lite töntig.

"Var det något annat?" frågade tjejen kort och i stort sätt slängde kaffemuggarna i handen på mig. Öh, vafan?

"Nej", mumlade jag och gav henne en frågande blick innan jag vände mig om.

När jag gick tillbaka skakade jag lätt på huvudet, inbillade jag mig eller hade hon varit medvetet bitchig mot mig? Jag menar, vafan hade jag gjort henne?

När jag kom fram till dom andra räckte jag över ena muggen till Lucas som svepte ena armen om min midja så jag damp ner i hans knä.

"Tack sötnos", sa han och smuttade försiktigt på kaffet.

"Känner ni henne som står vid disken?" frågade jag så alla vände blicken ditåt samtidigt, smidigt, väldigt diskret, tänkte jag och himlade med ögonen.

"Går inte hon i trean?" sa Sabina och mötte min blick med höjda ögonbryn.

"Jo det gör hon, Hanna", sa Wiktor med ett flin.

"Hanna? Är det någon ni känner?" frågade jag och vände blicken mot Lucas som bara ryckte på axlarna.

"Känner och känner är väl kanske att överdriva, eller vad säger du Lucas?" fortsatte Wiktor och gav Lucas en utmanande blick. Okej?

"Öh nej, jag känner inte henne", mumlade Lucas och harklade sig.

"Varför undrar du det?" frågade Sabina.

"Nej jag tänkte bara, hon var svinsur mot mig och typ kastade kaffemuggarna på mig, jag har ingen aning om varför", sa jag och ryckte på axlarna.

Det blev tyst runt bordet förutom Sannas irriterande knackningar med naglarna mot bordsskivan. Herregud, tänkte jag och himlade med ögonen igen. Var det så här det skulle vara från och med nu? Obekvämt och jävligt jobbigt?