Kärlek börjar alltid med bråk

Del 77

Inte gråta, inte gråta, inte gråta, intalade jag mig själv medan jag försökte lägga på ytterligare ett lager mascara då det första hade försvunnit bland tårarna. Ögonen var rödsprängda men jag skulle inte gråta mer. Det var inte slut med Lucas innan han sagt, Emma -jag vill göra slut.

Det hade han inte sagt så nej, det var inte över än. Det fick inte vara över.

När tårarna hotade på nytt hörde jag hur kortlåset surrade till. Visst att Sabina var min bästa vän men hon var den sista jag ville träffa just nu.

"Emma?" ropade hon men jag bara bet ihop läpparna utan en tanke på att svara. Hotellrummet var inte större än att hon skulle förstå att jag var i badrummet.

Ett svagt gnisslande ljud avslöjade när hon sakta öppnade badrumsdörren.

"Hej", sa Sabina försiktigt men jag vände mig inte om mot henne eller sa hej tillbaka, jag var för arg för det. Hon hade förstört allt!

"Emma, snälla förlåt, jag vet inte vad jag ska säga", fortsatte hon och tog ett steg innanför dörren.

"Jaså, nu vet du inte vad du ska säga? Du hade då inga problem med det tidigare när du snackade med Elias", sa jag kort och slängde ner mascaran i min necessär. Det var ingen större idé att försöka fixa sig när allt ändå kändes förjävligt.

"Visste du att Lucas har gjort slut med mig på grund av det du har gjort?" fräste jag så hon flämtade till.

Okej, det var inte riktigt sant men jag var så jävla arg på henne för att hon i fyllan hade snackat om mig och Lucas, något som hon lovat att aldrig göra. Det var just det här som jag var rädd för när hon blev ihop med brorsan, att hon skulle säga något till honom som varken hon eller Elias hade med att göra. Som att jag var tillsammans med Lucas.

"Va? Har han gjort slut? Men varför då?"

Jag blängde surt på henne och fnös till svar. Hon kunde få ha dåligt samvete ett tag till så utan ett ord trängde jag mig förbi henne och gick ut till det stora rummet.

"Seriöst Emma, är det verkligen slut?" frågade hon och jag kunde höra att hon snyftade.

Mitt eget dåliga samvete kröp fram för det var ju inte helt sant, jag visste ju inte om det var slut eller inte.

"Jag vet inte", mumlade jag och började rota runt i väskan efter några rena kläder.

"Vadå vet inte? Du sa ju nyss att han hade gjort slut!"

"Varför ringde du Lucas egentligen?" frågade jag och vände mig om mot henne.

"Varför? Vadå varför? För att varna er såklart! Jag vet hur Elias kan vara och jag vet att han inte vill att ni två ska hålla på, än mindre vara tillsammans."

"Men snälla! Hör du inte själv hur idiotiskt det låter?"

"Vadå? Jag bestämmer inte vad Elias ska tycka och jag är verkligen ledsen att jag sa något men det var inte meningen!"

"Du är min bästa vän och du är ihop med min bror. Men om jag är tillsammans med hans bästa vän så går jorden under och helvetet bryter lös."

"Han är bara rädd om dig och jag är verkligen ledsen, det var inte meningen att säga något."

"Rädd om mig? Är du seriös? Om vårt nya lilla fittgäng inte var så förbannat dumma i huvudet så skulle vi redan ha berättat att vi var tillsammans. Helt seriöst, såg du inte hur alla reagerade av bara tanken på att det skulle vara något mellan mig och Lucas?"