Kärlek börjar alltid med bråk

Del 55

När vi kommit ner till liftarna kunde jag inte låta bli att brista ut i skratt.

"Det är hopplöst! Jag kommer aldrig lära mig åka", sa jag och skakade lätt på huvudet.

"Det är klart att du kommer lära dig, jag lovar", sa Jake peppande och kramade lätt min hand som fortfarande låg i hans. Det kändes tryggast så.

"Ska vi verkligen åka upp i den stora backen?" frågade jag oroligt. Snälla säg nej!

"Inte idag, vi ska faktiskt åka i den där barnbacken du längtat efter", fortsatte han med ett roat leende på läpparna.

"Tur det", mumlade jag och såg mig omkring.

Backarna var redan fyllda av åkare, stora som små. Det såg så lätt ut, tänkte jag och kände mig ännu sämre än innan. Inte för att jag trodde att lektionen skulle bli någon större egoboost. Om det bara var tioåringar och yngre som var med kunde jag lika gärna sätta mig på rumpan och aldrig åka mer. Det var bara så förnedrande, tänkte jag och vände mig tillbaka mot Jake. Det skulle vara för hans skull då, han var både snäll och vansinnigt snygg och han ville verkligen hjälpa mig. Då var det väl värt att skämma ut mig antog jag.

"Jag ska försöka samla ihop gänget så vi kan börja. Väntar du här?" frågade Jake men släppte inte min hand.

"Ja, det blir nog bäst så", sa jag och skrattade till, lika bra att stå så still som möjligt.

"Bra, vi ses snart då", sa han och kramade min hand innan han åkte iväg.

Jävlar vad duktig han var, tänkte jag och kände mig som den ensammaste människan i världen där jag nu stod kvar helt själv. Det verkade vara temat för den här resan, dom andra var någon annanstans medan jag var ensam. Äh, varför gnälla? Jag hade ändå inte orkar spendera hela dagen men Sanna.

"Hej där."

Jag vände mig snabbt om när hjärtat stannade av den bekanta rösten.

"Lucas, vad gör du här?" frågade jag med andan i halsen.

"Åker skidor, vad ser det ut som?" svarade han med ett stort leende på läpparna. Värst vad han verkade vara på bra humör?

"Det ser jag väl, jag menar varför du är här och inte med dom andra?"

"Äh, jag vet inte. Tyckte väl det kändes lite taskigt att lämna dig ensam."

Jag kände hur hjärtat slog en volt i bröstet, menade han verkligen det? Att han hade tänk på mig och inte velat lämna mig ensam? Åh, Lucas..

"Tack.. men jag ska vara med på skidlektionen så om du vill åka med dom andra så är det okej."

Säg nej, säg nej, säg nej, tänkte jag. Jag ville inte att han skulle lämna mig, inte nu.

"Det är lugnt, men jag kan lära dig åka om du vill", mumlade han med det där charmiga leendet, hur skulle jag kunna stå emot det?

"Du förresten, vad var det du tänkte säga tidigare? Det lät som om det var något viktigt", fortsatte han och hjärtat stannade i bröstet på mig.

För en sekund hade jag helt glömt bort att jag skulle prata med honom och att jag hade börjat berätta och blivit avbruten.

"Just det, men det var egentligen inget viktigt", började jag och vred nervöst på mig.

Det här kändes inte som det rätta stället att blotta mina känslor för honom, till stor del för att jag inte kunde springa därifrån om det blev fiasko av alltihopa.