Kärlek börjar alltid med bråk

Del 76

Solljuset som strålade in genom fönstret fick mina trötta ögon att vakna till. Trots den kalla natten såg det ut att bli en fin dag. Jag blinkade bort gruset ur ögonen och harklade mig, jag var torr i halsen och huvudet dunkade en aning men det kändes helt okej.

När jag rörde på mig kände jag Lucas arm om min midja och blev genast påmind om igår, eller snarare inatt. Jag har ingen aning om när vi kommit till hotellet men klockan kan inte ha varit så mycket.

Jag slöt ögonen igen och log. Kvällen hade börjat i katastrof och slutat.. ja, helt magiskt. Lucas andades fortfarande tungt med huvudet vilande mot min nacke. Det kändes skönt att ha honom sovandes så nära mig. Innan vi åkte på den här resan hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle sova tillsammans med Lucas, kanske ligga -det hade vi ju mer eller mindre bestämt, men inte spendera hela natten, flera nätter, sovandes tillsammans.

Jag la mig lite på sidan mot honom och strök försiktigt över hans hår och panna. Han såg så lugn ut när han sov, inte alls så tuff som alla nog var vana att se honom. Jag svalde ett skratt när det ryckte till i hans ögonlock. Undrar vad han drömde om.

Mitt i stundens drömmande hörde jag en mobil ringa. Det måste vara Lucas, uppenbarligen, eftersom det inte var min ringsignal. Han rörde sig bredvid mig innan han borrade ner huvudet i nacken på mig igen så jag skrattade till. Ja, jag var kittlig..

"Det ringer", viskade jag och strök honom över håret igen, kunde inte låta bli.

"Mm, låt det ringa", mumlade han hest och drog in mig i sin famn.

Det blev tyst i rummet igen, det kändes nästan overkligt. En känsla av något som jag aldrig känt tidigare. Om det varit möjligt hade jag velat stanna så här för alltid. Bara jag och Lucas, helt nakna tätt hopslingrade. Det var något jag heller aldrig hade trott skulle hända innan den här resan, att jag skulle kunna känna så tillsammans med honom bara av att ligga nära.

När det ringde igen ryckte jag till och suckade. Vafan var det som var så viktigt?, tänkte jag och öppnade ögonen. Medan signalerna fortsatte ringa stirrade jag upp i taket. Kanske var det någon från gänget som ringde.. Fast det kunde ju vara vem som helst.

"Du borde nog svara", sa jag gäspande och sträckte på mig.

"Det är inget viktigt", sa Lucas och rullade över på rygg.

Inget viktigt? Hur kunde han veta det? Jag sneglade på honom och hörde att han andades tyngre igen. Killar, tänkte jag och himlade med ögonen. Jag hade trott att Lucas var en morgonmänniska, dock visste jag inte vad klockan var men det var ljust ute så det var åtminstone inte natt längre. Han kanske var aningen bakis precis som jag..

När mobilen lät en tredje gång satte sig Lucas irriterat upp i sängen utan att jag behövt påpeka att det ringde. Han gnuggade sig i ansiktet och håret innan han kravlade sig bort och lutade sig ner över sängkanten för att fiska upp mobilen från sina byxor.

"Vafan vill du?" svarade han så jag höjde på ögonbrynen.

Inte den lugna fina Lucas längre fast han var dock vaken nu, tänkte jag bet ihop läpparna för att inte skratta till. Han kunde verkligen vara två helt olika personer beroende vem han pratade med och han var tydligt irriterad på vem det än var som ringde.

Han pratade några sekunder innan han avslutade med ett bistert, 'visst'. Jag höll andan medan han kliade sig i håret igen och ställde sig upp. Okej?

"Jag måste gå", sa han kort och drog på sig byxorna.

"Har det hänt något?" frågade jag och kände hur det knöt sig i magen. Vem fan hade ringt och varför var han tvungen att gå?