Kärlek börjar alltid med bråk

Del 21

Jag vaknade av att mobilen vibrerade på nattduksbordet. Jag la ena armen över ögonen för att skydda mig mot ljuset som envisades med att tränga sig in och sträckte mig efter mobilen. Huvudet värkte som fan och jag kände mig stel i hela kroppen.

När jag fått tag i mobilen kisade jag mot skärmen och det var då det slog mig. Hastigt, alldeles för snabbt, satte jag mig rakt upp i sängen så att det svartnade för ögonen. Herregud! Jag låg i min säng med mobilen i laddaren.

Lucas! Det var den första tanken som träffade mig som ett slag i magen.

Jag hade somnat i hans famn inatt men sedan då? Hur hade jag kommit in? Jag hade inget minne av något som hänt efter det att jag la över benen i hans knä.

Snabbt drog jag av mig täcket och såg att jag fortfarande hade klänningen på mig. Tack och lov. Men hur hade jag kommit in? Jag hade i alla fall inte gått upp själv, det var då ett som var säkert.

Förvirrat stirrade jag på mobilen som fortfarande vibrerade i min hand. Sabinas namn blinkade men jag var helt handlingsförlamad så jag bara såg på den tills det slutade ringa. Vafan hade hänt egentligen?

Ja, jag hade då inte legat med Lucas, jag hade ju klänningen på mig men hade han burit upp mig? Stoppat om mig och satt mobilen i laddaren? Allvarligt? En skrämmande tanke blixtrade till av Lucas bärandes på mig upp till mitt rum. Det kunde inte vara möjligt! Hur hade han ens blivit insläppt i huset? Hade Elias kommit hem och att det varit han som hade burit upp mig och stoppat om mig? Det kändes mest logiskt. Eller?

Jag slängde benen över sängkanten och gnuggade mig i pannan. Helvetes huvudvärk!

Efter några djupa andetag ställde jag mig upp på skakiga ben och såg mig omkring. Allt verkade precis som vanligt. Jag vände mig om och plockade upp mobilen. 11:37, visade klockan och jag hade tre missade samtal från Sabina.

Vart hade hon tagit vägen igår egentligen? Jag hade bara sett henne i början av kvällen och sedan hade hon varit spårlöst borta.

Efter mycket om och men hade jag lyckats kravla mig ur klänningen och tagit på mig ett par mjukisbyxor och ett stort linne. Betydligt skönare än en liten snäv klänning. Jag gick fram till min stora helkroppsspegel och höjde på ögonbrynen av synen. Sminket hade inte bara kletat runt båda ögonen utan runnit ner längs kinderna, jag såg rent ut sagt förjävlig ut. Med en suck tog jag upp en hårsnodd och satte upp håret i en slarvig knut. Jag gnuggade bort så mycket av sminket jag kunde, lika bra att ta en riktig ångest och slappardag idag, tänkte jag när det kurrade i magen.

När jag kom ut till allrummet tvekade jag när jag blickade ner för trappan. Jag vände mig om och såg på Elias dörr som var stängd. Var han hemma så hade jag väl fått svaret på frågan som malde i mitt huvud. Det var bara att be till gud att han var ensam.

Jag smög fram och tryckte örat så nära dörren jag kunde men det var helt tyst. Han kanske sov fortfarande. Åter igen, förhoppningsvis sov han ensam.

Så tyst jag kunde öppnade jag dörren och höll andan när det gnisslande ljudet skar genom luften. Jag tog ett litet steg fram och stack in huvudet. Tomt. Så Elias hade alltså inte kommit hem i natt? Eller hade han kommit hem och dragit igen? Klockan var ju ändå nästan tolv.

Jag stängde dörren, inte fullt lika tyst och gick ner för trappan. Mamma sov antagligen eftersom hon hade jobbar natt för huset var helt knäpptyst, nästan kusligt tyst, så jag slog på den lilla radion vi hade i köket och öppnade kylen.

När jag plockat fram yoghurt, pålägg och mina favoritsmörgåsar satte jag mig vid köksön. Jag måste ändå erkänna att det var rätt skönt att få den här stunden alldeles för mig själv.