Kärlek börjar alltid med bråk

Del 49

Det var lättare sagt än gjort att bära omkring på all den här utrustningen. Hur kunde det se så lätt ut för vissa medan jag kämpade på med att inte hamna underst i ett plockepinn? Jag svor för mig själv några gånger innan jag hittade ett sätt att balansera allt på. Då var det ju bara att börja gå, tänkte jag och suckade. Dom borde ha utkörning på såna här saker.

"Hur går det?"

Jag vände mig snabbt om och mötte Lucas frågande blick. Självklart.

"Det går bra ser du väl", sa jag och tog ett hårdare grepp om sakerna. Fan, det började bli riktigt tungt och svetten rann redan längs med ryggen.

"Behöver du hjälpa, ska jag bära något?"

"Öh, nej!" svarade jag, kanske lite för snabbt för jag såg hur ett leende letade sig fram på hans läppar.

"Helt säkert? Det ser ganska tungt ut det där", fortsatte han med ett ännu större leende för att ha påpekat med uppenbara.

"Det är säkert, du har väl dina egna saker att bära."

"Det löser sig alltid, sluta nu vara så envis-", började han men blev avbruten när jag hörde någon ropa mitt namn.

Jag vände mig om och drog häftigt efter andan när Jake kom gående rakt mot oss.

"Vilken tur att du inte hade hunnit gå, jag glömde nästan det viktigaste", sa Jake med ett leende och räckte fram ett par skidglasögon.

"Tack", mumlade jag och försökte så snyggt som möjligt att ta emot dom med händerna fulla av all annan utrustning.

"Utan dom lär du inte se mycket i backen. Men jag kom att tänka på en annan sak, varje förmiddag håller jag en kurs för nybörjare -kanske att det skulle vara något för dig? Jag hjälper dig så att du får lära dig åka utan att riskera att du bryter några ben det första du gör."

"Hon behöver inte din hjälp", sa Lucas kort och jag kunde känna i luften hur han spände sig.

"Det kan jag visst behöva. Tack Jake, det låter väldigt bra", sa jag snabbt och log mot honom.

"Perfekt, du kan väl komma hit vid tiotiden imorgon så tar vi det därifrån."

"Lucas!" hörde jag Sanna ropa men han reagerade inte. Jag sneglade mellan killarna och såg hur Jake höjde frågande på ögonbrynen.

"Jag tror din flickvän ropar på dig", sa Jake till Lucas och avfyrade ett farligt bländande leende.

"Va? Jag har ingen flickvän!"

"Inte? Nehe, men den där tjejen du kom hit med ropar iallafall på dig."

Jag ville skratta till när jag såg hur det svartnande i ögonen på Lucas, men det var verkligen rätt åt honom.

"Du borde nog gå dit, hon behöver säkert din hjälp", sa jag spydigt och nickade bort mot Sanna som stod med händerna på höfterna. Det enda svaret jag fick av Lucas var en mörk hård blick innan han vände sig om och gick.

"Så vi ses imorgon?" frågade Jake när vi blivit ensamma.

"Ja, kanske. Jag ska bara kolla med Sabina, det är henne jag ska åka med."