Kärlek börjar alltid med bråk

Del 79

Jag var så arg att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Hur fan kunde Sanna säga något så förbannat jävla idiotiskt? Att hon var en jävla bitch, det visste jag, men att hon skulle gå så långt som hon hade gjort.. Det trodde jag fan inte om henne.

Visst att hon säkert blivit sårad av nyheten om mig och Lucas men jag hade inte snott Lucas mitt framför ögonen på henne! Eller lite kanske, jag visste ju att hon ville ha honom men jag skulle aldrig ha gjort något sånt om jag vetat att Lucas faktiskt varit intresserad av henne. Vilket han absolut inte var.

Med en frustrerad suck ryckte jag åt mig skidorna och var nära att välta hela ställningen. Helvete! Jag var så arg att tårar rann nerför mina kinder. Jag var inte ledsen, knappast sårad utan bara rent ut sagt jävligt förbannad. Jag skulle aldrig ha sagt så som Sanna gjort om Lucas varit hennes pojkvän, inte ens om jag hade haft känslor för honom. Liksom, det var väl bara att glömma honom och gå vidare? Eller? Det borde till och med hon fatta!

"Hej."

Jag vände mig snabbt om och mötte Sabinas osäkra min. Vafan gjorde hon här?

"Öh, hej? Vad gör du här?" frågade jag kort. Ja, jag var fortfarande sur på henne.

"Ville bara kolla hur det var med dig", sa hon och sparkade i snön, nästan som om hon vore nervös.

"Okej? Det är bra ser du väl", muttrade jag och tog ett nytt grepp om skidorna jag försökte hålla fast i min famn.

"Emma, snälla.. Jag ser ju att det inte är bra", vädjade hon och la upp ena handen på min arm.

Jag tog några djupa andetag och skakade lätt på huvudet. Allt inom mig höll på explodera och om jag inte släppte ut allt så skulle jag fan bli galen.

"Hur fan tror du det känns?" började jag och hörde hur min röst skälvde.

"Vadå?"

"Tänk dig att du var kär i Elias och han var kär i dig och alla hatade er för det! Hur tror du det känns att ni, mina så kallade vänner, inte ens kan säga, fan vad kul att ni är tillsammans, ni passar så bra ihop eller bara typ -kul för er. Tänk dig att vara kär i någon, vara tillsammans med någon och dina andra vänner hotar med att förstöra allt för er? Hur fan tror du det känns? Du undrar om det är okej? Nej, det är så helvete långt ifrån okej som det bara kan bli!" skrek jag förtvivlat och slängde skidorna på backen.

"Emma.. jag-"

"Varför kan inte alla bara acceptera att vi är tillsammans och vara glada för vår skull?" avbröt jag snyftandes.

Sabina skakade på huvudet och omfamnade mig i en hård kram så allt brast för mig. Jag grät och hulkade mig okontrollerat men jag brydde mig inte. Jag kände mig bara lättad att äntligen kunna släppa ut all ilska som byggts upp inom mig.

"Jag är verkligen glad för eran skull, det vet du", viskade hon tröstande.

"Mm, du är den enda", mumlade jag och borrade ner ansiktet i hennes tjocka hår.

"Allt kommer lösa sig, jag lovar. Både Elias och Sanna.. Dom kommer över det så småningom. Elias är bara rädd om dig, han vill inte att du ska bli sårad."

"Sårad? Vafan tror du jag bli när alla beter sig som dom gör? Om jag är lycklig tillsammans med Lucas borde väl alla, framförallt Elias, vara glada för min skull?"

"Ja jag vet, jag har sagt det till honom. Jag vet inte vad han och Lucas gör just nu för jag gick så fort Lucas kom, dom skulle väl snacka antar jag."

"Tydligen.. Men vafan finns det att snacka om? Att jag och Lucas är tillsammans nu? Det är vårt val och inget som Elias eller någon annan har med att göra! Han är ju för helvete tillsammans med dig och du är min bästa vän, det borde inte vara någon skillnad."