Kärlek börjar alltid med bråk

Del 25

Det kändes som lugnet före stormen när jag och Sabina gick ut, tvingades ut, på planen inför sista matchen. Luften var så tryckande tung i salen att jag gjorde allt för att pressa ner luft i lungorna.

Det hade inte blivit några slagsmål, Lucas och Wiktor var trots allt bästa vänner men medans ett nöjt flin vilade på Wiktors läppar höll Lucas sammanbitna käke på att krossas.

"Jag är typ rädd", viskade Sabina medan vi ställde upp ute på ena kanten vilket fick mig att skratta till. Men jag kunde förstå henne..

"Du har nog inget att vara rädd för, om någon ryker ihop så är det dom två, vi håller oss på den här kanten", viskade jag och puttade lätt till henne i sidan.

Jag kunde dock inte låta bli att titta bort mot killarna som bara stod och stirrade på varandra. Herregud, hur orkade dom hålla på gorma sådär? Vad spelade det för roll att Wiktor hade kysst mig? Det hade varit mer en impuls av glädje än att han hyste några kärlekskänslor för mig. Kom igen! Och Lucas, varför brydde han sig överhuvudtaget? Han hade ju redan en ny tjej på gång så vad spelade det för roll om hans bästa vän kysste en tjej, en tjej som han uppenbarligen avskydde. Han borde väl vara mer road än arg över hela situationen?

"Så! Sista matchen för idag och vi avslutar den på ett snyggt sätt. Det lag som vinner -de vinner allt ihop. Kom igen nu så kör vi!" ropade Mats och satte visselpipan i munnen.

"Nu krossar vi dom", viskad jag med ett skratt till Sabina och hoppades innerligt att det inte skulle bli vi som krossades.

Jag tog några steg ifrån henne för att inta min position. En position som jag inte hade en aning om vad det kallades, jag brydde mig inte, jag ville bara att den här matchen skulle vara över.

Jag väntade på att Mats skulle släppa bollen så att allt skulle ta slut någon gång. Det som förvånade mig var att Lucas flyttade sig från sin plats och ställde sig mitt emot mig. Okej?

Lucas släppte mig inte med blicken. Han reagerade inte ens när Mats blåste i visselpipan och släppte bollen. Han bara stod framför mig och stirrade.

"Vafan är ditt problem?" fräste jag och försökte gå runt honom när plusen ökade men han bara ställde sig i vägen.

"Hindrar dig från att göra mål", sa han kort, som om det var det mest självklara svaret, eller att det var en nödvändig åtgärd. Kom igen, jag hade gjort ett mål i hela mitt liv..

"Flytta på dig!" sa jag kort och knuffade till honom men han stod kvar.

Jag såg när bollen kom mot oss så jag knuffade till honom hårdare i sidan med armbågen. Det fick honom att flytta på sig iallafall -typ en sekund.

När jag tog emot bollen kände jag hur han tog tag om min midja och vevade med sin klubba framför mina fötter.

"Släpp mig!" fräste jag och slog med min klubba på hans.

"Jag sa ju att jag inte tänker låta dig göra mål igen", sa han och drog mig närmare in i hans famn.

Bollen hade sedan länge rullat iväg så jag vände mig snabbt om i hans famn.

"Lägg av nu för fan!" sa jag hårt och spände blicken i honom men han bara flinade.

"Du får väl springa till din pojkvän och grina då", sa han hånfullt.

"Pojkvän? Vad snacka du om?"

"Hoppas du inte blir besviken nu men Wiktor är inte speciellt trogen av sig", viskade han med ett ännu större flin när jag spärrade upp ögonen.

"Du är fan inte klok!" flämtade jag och försökte ta mig ur hans grepp men han höll bara fast mig hårdare.

Jag kände hur mitt tålamod började ta slut. Hur fan kunde han påstå att Wiktor plötsligt var min pojkvän? Herregud, så jävla töntigt!, tänkte jag och tog ett djupt andetag.

"Lucas, släpp mig nu annars-"

"Annars?" avbröt han mig och höjde roat på ögonbrynen.

Innan jag hunnit svara hörde jag en hög vissling som fick mig att rycka till.

"Alltså, vi spelar match här, vad håller ni två på med?" frågade Mats högt och ställde sig med armarna i kors över bröstet och tittade frågande på oss -som fortfarande stod i famnen på varandra, motvilligt men ändå..

"Jag försöker spela men han vägrar släppa mig!" sa jag högt och möttes av skratt.

"Jag bara hindrar henne från att göra mål, hon är ju så bra på det", sa Lucas roat.

"Men man får väl för fan inte hålla fast någon? Eller?" fräste jag irriterat och försökte än en gång ta mig lös ur hans grepp.

"Jag håller inte fast dig, jag hindrar dig från att göra mål, det är en helt annan sak."

"Menar du allvar?" sa jag med ett bittert skratt och skakade på huvudet.

"Jag kan ju inte röra mig, det kallar jag fasthållning!" fortsatte jag argt.

"Det var du som vände dig in i min famn, inte mitt fel att du nu är fast", sa han med ett sådant flin på läpparna att det fick min ilska att koka över.

"Släpp mig nu!"

"Visst", sa han lätt och höll upp armarna oskyldigt.

Mot bättre vetande tog jag sats och knuffade honom hårt i magen, dumt -jag vet, så Lucas hostade till, men jag var så jävla arg över hela situationen att jag inte kunnat hejda det.

"Nu räcker det! Kärleksproblem får ni lösa på fritiden!" vrålade Mats och tog några bestämda steg mot oss.

"Men-", började jag men han avbröt mig.

"Ni sitter på bänken dom sista minuterna och efter lektionen får ni båda städa utrustningsrummet, tillsamman, annars underkänner jag er!"

Jag kände hur det hettade om kinderna. Jag hade aldrig sett Mats så arg men jag kunde förstå honom, det hade verkligen gått för långt.

Jag suckade och skakade på huvudet när jag gick bort mot bänken med allas blickar riktade mot mig -och kanske mot Lucas, jag brydde mig inte nog mycket för att ägna honom en blick.

Helvete!, tänkte jag när jag satte mig på bänken, jag var bara med på denna lektionen för att bli godkänd och precis som alltid var det Lucas som skulle förstöra allt. Jag tänkte då fan inte bli underkänd på grund av honom, även om vi måste städa förrådet ihop.

Det skulle ändå gå snabbt, tänkte jag. Ju fortare vi städade desto fortare skulle vi slippa varandra. Det var vad vi båda ville..

Jag sneglade på Lucas så diskret jag kunde och såg att den idioten satt och flinade, lätt tillbakalutad och såg mycket nöjd ut över det som precis hade hänt. Ha! Han kunde ju drömma! Vad som än försiggick i hans huvud så skulle jag visa honom motsatsen. Det här var ingen jävla high school film.