Do you Remember Me? O.R

Del 1

Saras perspektiv:

"Gumman, du moste äta nåt?" Sa mamma lite oroligt.

"Nej jag är inte hungrig" sa jag och puttade bort tallriken.

"Men du har inte ätit ordentligt på flera dagar nu. Är allt okej?" Sa mamma.

"Ja, allt är som vanligt. Jag går till dans studion en stund" sa jag och gick för att byta om.

Jag sprang upp på mitt rum och gick mot min garderob. Det blev ett par svarta mjukis byxor och en vit t-shirt. Jag tog mina vita dans skor och packade ner dom i min lilla ryggsäck. Sen sprang jag ner till hallen och tog på mina svarta converse och ropade hejdå och smällde igen dörren.

Det är fint vår väder när jag går mot dans studion. Om bara några veckor blir det sommarlov. Det är redan varmt ute, typ +15 grader. Jag njuter av solens sista strålar, solen går snart ner. Klockan är 6 och det är lördag.

När jag kommer till dans studion är ingen där. Jag kliver in genom dörren och tar av mig mina svarta converse.
Då knackar nån mig på ryggen. Jag hoppar till och vänder mig om.

"Lugn Sara, det är bara jag" skrattar Sofie.

"Shit, du skrämde mig. Jag trodde att jag var ensam" sa jag med en lättad suck.

"Jag tänkte just låsa, men om du ska vara här ett tag så kan du väll låsa efter dig?" Frågade hon.

"Det kan jag väl" sa jag med ett leende.

"Okej, bra men vi ses" sa hon och räckte över nycklarna till mig och sen gick hon.

Sofie är den som äger dans studion. Jag får oftast vara här när jag vill. Eftersom jag är en av dom älsta som dansar här.

Jag gick in i dans salen och tog på mig mina vita dans skor. Sen gick jag mot högtalaren och plugade i min mobil i en sladd. Jag gick in på Spotify och lagade på en låt. Jag skruvar upp volymen och går ut mitt på dans golvet. Sen började jag dansa med musiken.

Det kändes så bra att få dansa. När jag var klar med all dans var jag helt svettig. Bara när jag dansar Glömmer jag bort allt jobbiga.. som Omar.

Jag tog upp min vattenflaska och började dricka. Efter jag har druckit färdigt så gick jag in på mobilen på instagram. Jag tittade om något nytt hade hänt. Då såg jag det.. Omar har lagat upp en bild..
Det var en bild på honom när han dansade. Han såg så fin ut. Han lagade ut bilden för 1 timme sen.

Jag suckade, direkt när jag har glömmt honom för ett tag så blir jag på mind av honom. Perfekt!

Jag tog av mig mina dans skor och satt in dom i ryggsäcken och lagade mobilen i byxfickan. Sen släkte jag hela dans studion och låste.

Jag gick med tunga steg hem. Det har blivit lite mörkt, såklart eftersom klockan var 8.
Jag tittade ner i marken då jag gick.
Jag tänkte på allt möjligt.
Men plötsligt går jag in i någon, så jag faller ner på marken med en duns.

"Snälla förlåt, hur gick det?" Frågade en bekant röst?

"Det gick bra" sa jag och reste mig upp. Först nu tittade jag upp på vem det var. Mitt hjärta stannade. Det kan inte vara han.. Det kan inte vara.. Omar?!

Han tittade på mig med stora ögon.

"Sara... är det du..?" Frågade han tyst.

Jag nickade sakta, och fortsatte att stirra på honom.

Han bara stod där och såg på mig. Men plötsligt hoppade han på mig och kramde om mig hårt.

"Fyfan vad jag har saknat dig" viskade han.

Jag var först chokad men sen kramade Jag om honom också.
När vi släppte varann, granskade jag honom. Sist jag såg honom hade han röda slingor i håret men nu hade han ljusa blonda slingor. Och ärligt talat passade han jätte bra i ljusa slingor.
Han hade svarta tighta jeans och en grå t-shirt på sig. Och hans vakra bruna ögon, jag kunde inte sluta att stirra på dem.

"När träffade vi sist egentligen?!" Sa han chokat.

"För typ 2 år sen" sa jag.

"Du har mycket längre hår sen sist vi träffades" sa han och började pilla med mitt hår.

"Kanske för att vi var 15 år när vi sågs sist och nu är vi 17 år" sa jag med ett litet skratt.

Han fick ett litet sött leende på läpparna.

"Du jag most gå, mamma väntar på mig men vi kan väll ses imorgon??" Sa han ivrigt.

"Ja visst, kan komma till dig 1 tiden imorgon?" Frågade jag också lika ivrigt.

"Okej men vi ses imorn" sa han med ett leende och gav mig en hastig kram, sen skyndade han sig iväg.

Jag gick löjligt glad hem. Just nu var jag världens lyckligaste människa. Hoppas att jag och Omar kan börja om på nytt, och träffas mer tänkte jag glatt.

Omars perspektiv:

Jag var så lycklig. Jag har saknat Sara så himla mycket! Jag kan inte fatta att jag har varit utan henne i över 2 år!?
Det kändes som fjärilar i magen när jag tänkte på henne.
Va fan!? Håller jag på att bli kär i henne? Nej jag bara inbillar mig, om jag skulle vara kär i henne så skulle det förstöra vår vänskap!
Jag skakade bort tanken och fortsatt att gå hem lycklig.