Do you Remember Me? O.R

2 år tidigare:

SARAS PERSPEKTIV:

Jag ligger i sängen briver Omar. Vi har kännt varann nästan hella våra liv. Vi har alltid varit vänner. Jag är mycket hellre med honom än med mina andra tjej kompisar. Han är liksom speciell.

"Jag moste berätta en grej.." sa Omar tyst med en allvarlig min.

"Okej, vad är det" sa jag lite oroligt.

"Du vet ju redan att jag är med i bandet the fooo, och jag är rädd att.." sa han tyst men avbryter sig själv.

"Rädd för vad..?" Sa jag med en orolig röst.

Han tog ett djupt andetag.

"Jag är rädd för att vi inte kommer kunna träffa varann lika mycket, the fooos karriär har just börjat och jag most lägga ner mycket tid på det. Jag kommer inte hinna vara nästan alls med dig..." sa han tyst. Och en tår rinner ner för hans kind.

Jag stelnar till. Vi har varit bästa vänner i typ 7 år! Jag skulle inte klara mitt liv utan honom. Alla kramar jag har fått av han, alla fina minnen vi har haft tillsammans. Alla gånger han har funnits här för mig och alla gånger han har tröstat mig när jag har varit ledsen. Allt det där kommer snart att försvinna.

Jag blir arg & ledsen på samma gång. FAN VA ALLT ÄR ORÄTTVIST! Tänker jag.

Nu kommer tårarna. Jag börjar stor gråta i hans säng. Han kommer närmre mig och kramar om mig. Alla hans kramar är så mysiga och härliga, och snart kommer jag inte få såna kramar mer.

"Ja-g vill va-ra med d-ig" säger jag bland alla tårar.

"Och jag vill vara med dig, men det moste bli så här" snyftade han medan han kramar om mig hårt.

"Lo-var du att v-i kommer tr-äffas igen?" Hulkade jag fram.

"Jag lovar, jag lovar..." viskade han i mitt ena öra.

Vi satt där länge och bara kramades. Bara vi två. Men efter ett tag moste jag gå. Och jag grät enu mer när jag sa hejdå till honom.

Efter bara några veckor senare var han nästan aldrig hemma. Han var alltid ute på turné eller så var han i studion.

Förr träffades vi typ 1 gång per månad. Sen hann han inte heller träffa mig nå mer. Vi skickade med varann lite då o då på mobilerna. Men plötsligt bröt vår kontakt med varann.
Vi gick skilda vägar. Jag har alltid försökt vara glad. Utan på låssas jag som ingenting och är bara glad. Men inerst ine är jag förkrossad. Ibland gråter jag när jag tänker på våra minnen.

Nu har det gått över 2 år, och jag har precis fyllt 17 år. Jag hoppas att vi nån gång kommer träffas igen. Men jag vet att den drömmen aldrig kommer bli sann.

Jag hoppas ni kommer gilla den här nya novellen😉 Nästa kapitel kommer imorgon. Bye😙