Do you Remember Me? O.R

Del 15

Saras perspektiv:

Jag är helt vilse bland alla fans. Jag kan knappt andas. Alla trängs, och skriker. Jag börjar tränga mig förbi alla gallna fans. Tills sist efter en evig het, har jag kommit ur fans havet.
Jag springer bort därifrån för jag orkar inte längre höra på allt skrik.
Efter jag har sprungit ett tag så har jag kommit fram till en park. Jag ser en bänk lite längre bort så jag springer dit och sätter mig ner.
Jag fiskar upp min mobil från jack fikan. Men märker sen att den är död.
"FAN" sa jag lite för högt.
För ett gamalt par gick förbi mig just då när jag sa det. Dom kollade surt på mig.
Jag suckar och laggar till backa mobilen i jack fikan.
Jag andas lugnt, jag trodde att jag höll på dö där inne i fans havet.
Jag fick typ tinitus där inne av allt skrik.
Jag andas in och jag andas ut.
Jag satt där ett bra tag för att lugna ner mig från allt som hade hänt.
Efter ett tag reste jag mig upp från bänken och började gå hem mot Omar. Nån moste väl vara hemma hos honom?

När jag började gå hem mot honom, snurrade alla mina tankar i mitt huvud.
Det tog as lång tid att gå hem till honom.
Efter typ en timme var jag framför hans dörr.
Jag tar ett djupt andetag, och knackar på dörren.
Jag väntar men ingen öppnar.
Jag knackar igen men fortfarande ingen som öppnar.
Men vafan? Deras bilar står ju på infarten, dom moste vara här!
Den här gången banckar jag hårt på dörren. Ingen som öppnar fortfarande.
När jag höjer näven för att banka på igen så öppnas dörren just då.
Jag tar snabbt ner näven och gömmer den bakom rygen.
Det är Wilnur som öppnar, hon tittar inte ens på mig, bara ner i marken.
"Är ni vänligen och går, vi tar inte emot besök just nu. En sak har hänt, så var snäll och gå" sa hon tyst och stirrar fortfarande ner i marken.
Jag blev chokad, vad har hänt?!
"Vad är det som har hänt!" Säger jag ganska högt.
Wilnur tittar upp på mig, genast lysser hon upp i ett leende och kramar om mig.
"Var i hella friden har du varit!" Säger hon oroligt.
Hon tar tag i min arm och drar in mig i den stora hallen.
"Var är Omar? Och dom andra?" Säger jag frågande.
Jag tar av mig skorna och sen drar Wilnur in mig mot vardagsrummet.
I vardagsrummet sitter killarna förutom Omar? Killarna sitter med händerna för annsiktet och man hör låga snyftnigar.
Jag kliver in i vardagsrummet.
"Vad är det som har hänt?!" Frågar jag oroligt.
Direkt rycker killarna till och tittar upp.
Oscar springer direkt fram till mig och kramar hårt om mig.
"Vad är det?" Frågar jag osäkert.
"Vad det är? Fan du var borta i över flera timmar och Kat hittade inte dig! Vi trodde nåt hade hänt dig!" Sa Felix och reser sig upp.
"Men..." hinner jag bara säga innan Daff och Kat kommer in i rummet.
"Var har du varit!? Vi har varit oroliga!" Sa Daff argt.
"Men jag blev lämnad bland alla fans, så jag tog mig därifrån och tog frisk luft och sen gick jag hit?" Sa jag tyst.
Ogge och Felix skakade bara på huvudet och kom fram till mig och kramade om mig.
"Varför ringde du inte?" Sa Ogge efter kramen.
"Mobilen dog. Men varför var ni så oroliga?" sa jag.
"Du fattar väl! Omar tjej bland fans! Du kunde ha blivit skadad eller något värre!" Sa Daff argt.
"Var är Omar!?" Sa jag oroligt.
Daff skakar bara på huvudet.
"Han är och letar efter dig" sa Kat och tittade allvarligt på mig.
"Jag går och lettar efter honom!" Sa jag bestämt och började gå mot yterdörren.
Men plötsligt tar nån tag i min hanled.
Jag vänder mig irriterat om och tittar frågande på dem.
"Inte en chans att du går! Du har just kommit till backa. Du stannar här så går vi andra" sa Ogge bestämt.
"Men Nej! Jag följer med! Han är min pojkvän" sa Jag argt.
Dom andra skakar bara på huvudet.
"Men..." sa jag.
"Du stannar här Sara" sa Oscar och tittade in i mina ögon.
Jag suckar och sätter mig i soffan.

Dom andra har gått och letat efter Omar. Jag sitter själv i huset, och får inte lämna huset.
Jag har laddat mobilen så jag tar upp den och slår Omars nummer.
Efter signal efter signal går men inget svar. Jag suckar och stänger mobilen.
Allt är mitt fel, tänk om nåt händer honom?
"Men sluta tänka så Sara!" Sa jag bestämt till mig själv.
"Han klarar sig, det gör han alltid" sa jag till mig själv.

"Toppen nu pratar jag med mig själv!" Sa jag och suckade.

När alla är till backa efter dom har lettat efter Omar så springer jag mot dem.
"Hittade ni honom!?" Sa jag ivrigt.
Dom skakar på huvudet.
"Vi letade överallt men vi såg honom inte" sa Felix tyst.

Omars perspektiv:

"SARA!!??" Ropade jag.
Jag har letat efter henne i över en timme, men inte ett spår av henne.
Jag suckar och sätter mig ner på en sten.
Jag är mitt ute i skogen och vet inte alls vad jag ska göra.
Mobilen dog för länge sen, så jag kan inte ringa nån.
Jag suckar och läger händerna för annsiktet. Sen kommer det...
Tårarna, dom små snyftnigarna.
Jag kan inte hålla till back dem längre.
Fan! Det här som skulle bli så perfekt!
Jag hade planerat att vi skulle gå på Liseberg imorgon, jag och Sara.
Men Nej! Nu är hon fan bort på grund av mig! Jag skulle inte lämnat henne!
FAN Omar!

Plötsligt hör jag ett knak. Jag rycker till och tar sakta bort händerna från annsiktet.
Jag tittar försiktigt upp.
Och där står...

Sorry för ett kort kapitel😧😣
Hoppas ni iallafall gillade kapitlet.
Nytt kapitel imorn🙊
Byee😘 // Jennifer