Do you Remember Me? O.R

Del 42

Saras perspektiv:

Idag skulle vi besöka Omar på sjukhuset.
"När ska vi fara?" Gnäller jag för 10 gången.
"Jag blir snart galen Sara! Vi far snart, snälla sluta gnälla" säger Daff trött.
Jag suckar och går och sätter mig i soffan med Ogge & Felix.
"Är Sara lite ivrig" skrattar Felix lågt.
Jag nickar och flinar.
Jag hoppar upp i Ogges knä och tar upp mobilen ur fickan.
"Selfie?" Frågar Ogge och ler.
Jag nickar.
Vi tar en selfie tillsammans, men då hoppar Felix på oss och förstör hela fotot.
"Jag vill också va med" gnäller han.
Jag skrattar bara och tar upp mobilen igen och tar selfie på oss alla 3.

Efter vi har tagit några selfies på varann, kommer Oscar in i rummet.
Jag lägger tillbacka mobilen i min ficka. Och vänder bort blicken från han.

Jag är fortfarande sur på honom efter igår. Hur kan man bette sig sådär när ens bästa vän nästan dog?!

Oscar kommer med sakta steg fram till oss och sätter sig i soffan. Ogge & Felix vet inget om vad Oscar hade sagt igår.
Jag reser mig upp från Ogges knä och går bort från soffan ut mot köket.
Orkar inte att se Oscar just nu.

När jag är påväg ut mot köket kommer Oscar springande efter mig.
"Sara vänta" säger Oscar bedjande.
"Lägg ner Oscar" muttrar jag och fortsätter att gå.
Då tar han tag i min arm och tvingar mig att vända mig om.

"Vad?!" Säger jag surt.
"Förlåt.. allt kom ut på fel sätt igår" säger han och ger mig en bedjande blick.
"Ja men jag fattar inte att du kan bette dig sådär när din bästa vän nästan dog" säger jag besviket och drar bort min arm från hans grepp.
Han står tyst och kollar ner i golvet.
"Jag tänkte väl det.." säger jag tyst och går iväg.

Han springer ikapp mig igen för att säga nåt. Men han hann inte säga nått före Daff avbröt honom.
"Okej, nu drar vi till sjukhuset!" Ropade han.
Jag gick förbi Oscar ut mot hallen.
Den här gången följde han inte efter.
Jag tog på mig mina skor och sprang iväg ut mot bilen.

När alla hade satt sig i bilen började vi köra iväg mot sjukhuset.
Jag satt emellan Felix & Kat, medan Ogge & Oscar satt fram för oss och Daff & Wilnur i fram sättet.

Jag och Felix satt och hoppade ivrigt på våra platser. Och bablade om hur det ska vara att träffa Omar. Kat suckade och skrattade lågt för sig själv.
"Okej kan små barnen där back, sitta stilla?" Säger Daff från fram sättet.
"Kanske" säger Felix och ler mot mig.

När vi är framme vid sjukhuset steg alla ut ur bilen och började gå med snabba steg in mot sjukhuset.
"Vänta" sa Oscar och tog i min arm och drog iväg mig en bit bort från sjukhuset.
"Men vad Oscar! Vi har inget att prata om" säger jag och lägger armarna i kors.
"Men snälla förlåt, jag menade inte det jag sa igår" mumlade han och såg sorgset på mig.
"Jaha" muttrar jag och kollar med blicken bort mot sjukhuset.
"Kan vi inte glömma det här? Och bli vänner igen?" Frågade han och gjorde en ledsen min.
Jag stodd och tänkte en stund.
"Snälla, snälla, snälla.." bedjar han.
"Visst! Men gör aldrig så igen" säger jag och suckar.
"Lovar" säger han glatt.
"Men kom nudå, dom andra väntar" säger jag irriterat och tar tag i hans arm och drar iväg med honom mot sjukhuset.

"Varför tog det sån tid?!" Frågar Daff och tittar frågande på oss.
"Jag glömde mobilen i bilen" säger jag som en ursäkt.
Daff skakar bara på huvudet och gör en gest att vi ska följa efter.

När vi alla hade kommit upp med hissen till 6 våningen, sprang vi alla snabbt mot Omars rum.
Wilnur gick allra först in i rummet, sen Felix & Ogge, Daff och Kat. Och sist jag & Oscar.

Oscar tvekade lite vid dörr trösken men kom sen också in i rummet.
Där låg Omar med ett svagt leende på läpparna, han hade slangar i armarna och bandage runt huvudet.
Wilnur kramade hårt om Omar och grät några glädje tårar. Sen hoppade Felix in i Omars famn och gav en stor kram.
"Gör aldig om det" säger Felix tyst och kramade om hårt.
"Lovar" säger Omar med en hes röst.
Sen var det Ogges tur att ge en stor kram, efter Daff & Kat hade kramat om Omar. Var det bara jag & Oscar kvar som inte hade sagt hej.

Jag stod med tårar i ögonen och försökte att försäkra mig om att det här var verklighet och inte en dröm.
Jag sprang in i Omar famn och kramade om honom hårt och länge.
"Jag har saknat dig så jävlit mycket" säger jag tyst med gråten i halsen.
"Jag har saknat dig med" säger han och kysser mig länge.

När vi har släppt vårann kyss ställer jag mig upp från hans säng och ler.
Omar vänder blicken bort mot Oscar, som bara står och glor ner i golvet.
"Hej Oscar..?" Säger Omar lite undrande.
"Ehm.. Hej" mumlar han fram utan att släppa blicken från golvet.

Då kommer en läkare in i rummet.
"Besöks tiden är slut" säger hon och håller upp dörren för oss.
Jag suckar och ger en kram till Omar.
"Vi kommer och hälsar på dig varje dag tills du får komma hem" säger jag och ler.
Omar nickar och kysser mig mjukt på pannan.
"Bye brosan" skojjar Ogge & Felix och ger en kram till honom.
Men Oscar rör inte en ända fena.

När vi har lämnat Omars rum efter oss och dom vuxna har gått i förväg, så vänder vi argt mot Oscar.
"Vad fan var det där?!" Frågar Felix irriterat.