Do you Remember Me? O.R

Del 27

Saras perspektiv:

Vi stod och stirrade på varann ett tag.
Tills Felix knuffade mig i sidan. Då kom jag på mig själv att jag stirra, så jag vek snabbt bort blicken.
Vi började gå mot våra skåp men plötsligt ropade nån.
"SARA VÄNTA" ropade Omar och kom springandes mot oss.
Jag och Felix stannade.
När Omar kom fram till oss flög en massa ord ur hans mun.
"Snälla Sara förlåt. Jag blev i chok och visste inte vad jag skulle göra. När du sprang iväg så.." mer hann han inte före jag avbröt honom.
"Det är lugnt" sa jag bara.
"Snälla Sara kan du förlåta mig? Jag vet att... vänta va? Är det lugnt?" Sa han helt förvirat.
Jag nickar.
"Det är lungt" sa jag bara.
Han stod bara och stirrade på mig, han verkade ha svårt att fatta vad jag sa. Så jag vände mig om och fortastte att gå iväg mot mitt skåp.

När jag nästan var vid mitt skåp så tog Omar tag i min arm.
Jag vände mig om en anning irriterat.
"Så är vi okej..?" Frågade han och tittade undrande på mig och kanske lite sorgset till och med?
Innan jag hann svara så ropade nån mitt namn?
"SARA?"
Jag vände mig om och längre bort i korridoren stodd Oscar och kollade chokat på mig.
Innan jag visste ordet av sprang Oscar mot oss och kramade om mig.
"Fan var har du varit?" Frågade Oscar och frös totalt ut Omar.
"Jag behövde bara ta en paus och sen hände det ett par grejer.." sa jag tyst.
"Ehm vi pratade faktiskt här.." mumlade Omar tyst.
Oscar vände sig om mot Omar.
"Oj förlåt, jag märkte inte att du stodd där" sa Oscar lätt.
Men jag visste att han ljög, och det gjorde nog Omar med.
"Men kan du snälla sluta va arg på mig!? Jag har sagt förlåt! Kan inte vi bli vänner!" Sa Omar argt.
"Tror du ett förlåt räcker!? Du gjorde inget när Sara försvann!" Sa Oscar argt mot Omar.
"Fan jag letade efter henne typ hella natten!" Ropade Omar till backa.
Och där startade deras bråk.
Dom märkte mig knappt, dom var helt upptagna i deras bråk.

Jag suckade och bett mig i läppen för att inte börja gråta.
Jag gick iväg från dem och deras bråk.
När jag var halv väg till ditt jag skulle kom Felix fram till mig.
"Är du okej?" Frågade han och kollade oroligt på mig och sen på Omar & Oscar längre bort i korridoren som höll fortfarande på att bråka.
Jag skakade på huvudet och gav en blick till honom som betydde: jag klarar mig.
Han nickade sakta och granskade mig.
Han såg säkert att jag var på gränsen till att börja gråta.
Just nu orkar jag inte visa mig stark, men jag tänker inte börja gråta för en massa folk!
"Jag går och snackar med dem" sa Felix och började gå iväg mot dem.

Jag började springa iväg mot den gamla korridorerna, som hade blivit avstängda för renovering. Men det har tagit över 2 år att renovera och dom är inte enu klara med det.
När jag kom till dom gamla korridorerna var ingen där, som tur. Inte för att nån kommer hit nå ofta.
Jag gick med raska steg in mot toaletterna.
Jag låste in mig i en av båserna och satt mig på toa locket.
Jag drog upp knäna som vanligt upp till hackan.
Lampan i taket verkade vara trasig eftersom den höll på blinka, förmodligen går den sönder när som helst.
Flera skulle kanske tycka att det är läskigt att sitta själv på en toalett och lampan håller på att blincka läskigt, men just nu bryr jag mig inte.
Efter ett par sekunder brast jag ut i gråt...

Felixs perspektiv:

Jag såg hur nära Sara var på att börja gråta. Hur fan kan killarna hålla på bråka såhär!
"Jag går och snaka med dem" sa jag till Sara och började gå iväg mot killarna.
Jag hörde hur Sara börja springa iväg, fan vad jag tycker synd om henne.
Men först moste jag fixa det här.

"Vad fan håller ni på med!?" Säger jag argt till killarna.
Killarna slutar bråka och tittar på mig.
"Vadå?" Säger Oscar.
"Men märker ni inget?!" Säger jag argt.
Oscar verkar ha svårt att fatta med Omar fattar direkt.
"Var är Sara!?" Frågar Omar och tittar sig omkring.
"Ja det kan man undra! När ni var upptagna med att bråka sprang Sara iväg gråtandes" sa jag och gav dem en skarp blick.
Dom båda började direkt kämas.
"Bra jobbat Omar" mumlade Oscar surt.
"Va fan!? Skyller du på mig nu igen!?" Ropar Omar till backa.
Just innan Oscar ska svara avbryter jag dem.
"Men för i helvete! Lägg av med ert bråk för en gångs skull. Sara har försvunnit och sitter säkert och gråter nån stans, och ni fortsätter att bråka" säger jag enu argare.
Killarna stodd tysta ett tag och stirrade ner i golvet.
"Jag går och letar efter henne" sa plötsligt Omar.
"Jag också" sa Oscar snabbt.
"Vi alla går och letar efter henne, var är Ogge?" Sa jag irriterat.
Killarna ryckte på axlarna.
Jag suckar.
"Jag går efter honom. Ni börjar leta efter henne" sa jag.
Killarna nickar och börjar gå iväg och leta.
Och jag började gå iväg efter Ogge.

Fan varför är livet så jävligt just nu?