Do you Remember Me? O.R

Del 17

Saras perspektiv:

Jag sitter på bäken och bara gråter.
Jag skiter i folk som stirrar på mig, jag orkar inte bry mig.
Plötsligt känner jag några händer slingra sig runt mig. Jag tar bort händerna från ansiktet. Där står Omar med en ledsen blick.
"Jag är så ledsen Sara" sa han och kramade om mig hårt.
Jag börjar stor gråta i hans famn.
Hans hand går över mitt långa mörka hår.
Plötsligt lyfter han upp mig i hans famn och bär hem mig till honom.

Vi möter ingen påvägen upp till Omars rum.
Han lägger försiktigt ner mig i hans säng, och kryper upp briver mig.
Han håller om mig och jag borrar in annsiktet i hans bröst.
Jag gråter inte lika mycket nå mera, men det rinner fortfarande tårar ner för kinderna.
Omar håller bara om mig och stryker mig över håret.
Till sist somnar jag i hans famn.

Jag vaknar med ett ryck. Då ser jag Omar briver mig, som håller om mig och sover.
Då kommer jag plötsligt ihåg allt. Och ett par tårar rinner sakta ner för mina kinder. Då vaknar Omar och tittar på mig. Han strycker mig över kinden.
Jag sätter mig upp och lägger händerna för ansiktet.
"Vart fan ska jag bo nu? Jag har inga andra släktingar" hulkade jag fram.
Omar sitter upp briver mig och tar sin hand i min.
"Du kommer alltid få bo hos mig. Mamma gick med på det" sa han lungt.
Jag nickar sakta och kramar om honom.
Vi sitter och kramas ett tag sen säger Omar.
"Ska vi gå och äta?" Frågar han och kysser mig i pannan.
Jag nickar och tårkar bort några tårar.
"Vad är klockan?" Frågar jag tyst.
Han tar upp sin mobil.
"Kvart i fem" sa han.
Jag nickar och sen går vi hand i hand sakta ner för trapporna ut mot köket.

Där satt Oscar och Felix och åt.
Direkt när Oscar slog upp blicken mot mig och Omar sprang han fram till oss.
"Jag beklagar Sara" sa han tyst med en ledsen blick.
Jag nickar och en tår rinner enu en gång ner för kinden, vi kramar om varann och sen går jag och sätter mig vid bordet.
Felix sitter på andra sidan av bordet, han ger mig en ledsen blick och kramar om min hand.
Jag tar ett glas saft och stirrar ut genom fönstret.
Jag ser säkert hemsk ut, sminket har säkert runnit och ögona är säkert helt röda. Jag suckar tyst och en till tår rinner för kinden.
Jag vaknar upp ur mina tankar av att Ogge kommer in i köket.
"Hur mår Sa..." hinner Ogge bara säga innan han ser mig.
Han blev lite röd i ansiktet, men sen kommer han fram till mig och sitter ner på huk framför mig.
"Är du okej" frågar han och tar min hand.
Jag bara stirrar in i hans ögon, jag vet inte vad jag ska svara.
Plötsligt rinner det en massa tårar ur ögonen och jag skakar på huvudet.
Ogge kramar om länge, han är som en bror för mig.
Efter kramen torkar jag bort alla tårar, och går mot toaletten.
När jag har låst efter mig så ser jag mig själv i spegeln.
Mitt hår är helt trasligt och sminket har helt klåtats ut i ansiktet på mig, mina ögon är röd svullna av allt gråt.
Jag tvättar mitt ansikte och borstar igenom håret.
Sen tittar jag mig igen i spegeln och nu ser jag inte lika hemsk ut. Men mina ögon är fortfarande röda.
Jag låser upp och går ut ur toaletten.
Jag går upp till Omars rum och sätter mig i sängen. Jag drar upp benen till hackan och håller om dem.
Jag bara stirrar ner i golvet.
Plötsligt kommer Omar in i rummet.
"Vill du vara själv?" Frågar han försiktigt.
Jag skakar på huvudet.
"Jag vill aldrig mer vara för mig själv" viskar jag och tittar upp på honom.
Han kommer och sätter sig briver mig och håller om mig. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst.
"Lova att aldrig lämna mig" sa jag tyst och tittar upp på honom.
"Jag lämnar dig aldrig" sa han och kysste mig mjukt på munen.