Do you Remember Me? O.R

Del 40

Saras perspektiv:

"Allt är bara bra" hörde jag Oscars röst säga. Jag tittade in i vardagsrummet och där satt alla killar i soffan och en Man med ett block i handen, och anteknade. Dom satt just nu och intervjua.
"Så Omar mår bra?" Frågade Manen.
Just innan Oscar skulle svara igen så han mig och tystnade.
"Ja han mår.. bra" sa Oscar och undvek min blick.
Jag kunde inte fatta det!? Dom ljuger, dom säger att Omar mår bra, fast i självaverket är en stor lögn!

Oscar satt och kämdes i soffan eftersom han ljög. Felix satt helt tyst och stirrade ner i marken och såg ut som att börja gråta i vilken sekund som helst. Ogge satt bara och mumlade nåt.
"Och hur mår hans flickvän Sara då?" Frågade plötsligt manen och avbröt mina tankar.
Ogge nickade mot mitt håll och manen vände sig mot mig.
"Vad bra du är här Sara" sa manen.
Jag gick några steg närmre dem.
"Så Sara, hur mår du efter allt det här" frågade han och satt redo med sin penna för att anteckna.
"Jag mår såklart dåligt" sa jag en anning irriterat. Men manen verkade inte bry sig.
"Men hur känns det att få träffa Omar snart igen?" Frågade intervjuaren.
"Det kommer jag inte göra.." mumlar jag och tittar ner i golvet.
Manen såg oförstående på mig.
"Ursäkta nu förstår jag inte" sa han.
"Han dog nästan igår" mumlar jag.
Manen spärrar upp ögonen.
"Är detta sant?" Frågade han chokat.
Då bröt Felix ihop i soffan.
"Ja det är det" mumlar Ogge och lagade händerna för ansiktet.
Intervjuaren tog snabbt sitt block och penna och gick sen.
Daff kom arg in i vardagsrummet.
"Vad har du gjort, nu kommer alla att skriva om det här!" Sa Daff argt och tittade strängt på mig.
"Jag ville inte ljuga" sa jag tyst och tittade ner i marken.
"Nej men ibland moste man det, för sitt eget bästa" sa Daff och gav mig en hård blick innan han gick iväg.

Jag stodd och kämdes där jag stodd. Ingen pratade med mig, alla let mig vara för mig själv. Fan! Varför moste jag alltid sabba allt!
Jag gick med tunga steg ut till hallen och tog på mig mina skor. Och öppnade tyst dörren och stängde den lika tyst efter mig. Utanför huset stodde det några foooers. Dom började ställa massa frågor till mig men jag sprang bara förbi dem, jag orkar inte med frågor just nu, och enu mindre att svara på dom.

Jag sprang bort tills jag kom till en tom bänk. Jag satt mig ner där och andades ut. Mina tankar flög runt i huvudet.
Jag ville bara få träffa Omar, känna hans trygghet. FyFan tänk om nåt händer honom, och han skulle...
Där bröts mina tankar med att jag började gråta.

Då plötsligt blir allting svart.
"Gissa vem?" Säger nån.
Jag tar bort händerna och tittar bakom mig. Och där står personen jag allra minst i världen jag vill träffa just nu, David. Jag suckar och vänder mig om igen, han sätter sig ner briver mig på bänken.
"Hur är det?" Frågar han och tittar på mig.
"Om du inte har läst tidningarna så liger Omar på sjukhuset!" Säger jag irriterat.
Han nickar sakta och tittar ner i marken.
"Beklagar" säger han tyst.
Pfft säkert ,tänkte jag.
Sen går det en lång tystnad emellan oss.
"Har han änu berättat om dealen?" Frågade han.
Jag reste mig snabbt upp.
"Jag skiter i den jävla dealen! Fattar du inget!? Han ligger fan på sjukhus, och det ända du bryr dig om är den där fuckings dealen!" Skrek jag på honom.
Där for all min ilska ur kroppen.
David satt chokad och kollade på mig.
Nu var jag inte längre arg utan ledsen, jag bröt ihop och började springa iväg.
Fast David ropade efter mig så brydde jag mig inte. Jag orkade fan inte mer!
Med alla lögner, med all sorg!

Jag saktade ner efter ett tag. Jag började gå med sakta steg hemmåt.
När jag hade gått ett tag ser jag två personer längre ner på gatan.
När jag kommer närmre ser jag att det är Felix & Oscar.
När dom får syn på mig springer dom snabbt fram till mig.
"Vart gick du Sara?" Undrade Oscar och lagade sin arm om mina axlar.
"Jag behövde få lite luft" sa jag och gav dem ett svagt leende.
Dom nickade och besvarade leendet.
Vi började gå hemmåt. Jag gick emellan dem två, Oscar hade armen om mig och Felix höll mig i min lediga hand. Det kändes bra att gå briver dem, jag kände mig trygg.
"Är du säker på att du är okej?" Frågade Felix och tittade på mig.
Jag nickade och försökte le, men misslyckade. Jag var fortfarande våt under ögonen av alla tårar, och det såg säkert Oscar & Felix.
Dom båda stannade och tittade på mig.
"Sara vi vill inte att du är ledsen" sa Oscar med en sorg i rösten.
"Det är inte lätt att vara glad just nu" säger jag tyst och känner gråten i halsen.
Båda killarna kramar om mig.

När vi kommer hem är det fortfarande ganska dystert. Jag tar av skorna och går ut till vardagsrummet. Där sitter Ogge på sin mobil. Jag går sätter mig briver honom och tittar vad han gör på mobilen.
Han kollar på bilder av Omar..
Han hade stannat på en bild där Omar gör en rolig min och räcker ut tungan, han ser så glad ut på bilden.

En tår rinner ner för min kind. Ogge drar in mig i hans famn och håller om mig. Jag snyftar lågt och kramar om honom. Resten av killarna kommer in i vardagsrummet och sätter sig briver oss i soffan.

Vi sitter i tystnad och kollar på tv. Men plötsligt kommer Wilnur Daff, och Kat in i vardagsrummet.
Jag stänger av tv och tittar upp på dem.
"Sjukhuset har ringt" säger Daff.