Do you Remember Me? O.R

Del 16

Omars perspektiv:

Där står Sara!?
Jag bara stirrar på henne.
Hon är våt om kinderna.
Jag reser mig snabbt upp och springer fram till henne och kramar henne hårt.
"Förlåt allt är mitt fel" sa jag och tyst.
Hon drog sig ur kramen och tittade in i mina ögon.
"Inget är ditt fel" sa hon och laggade sin hand på min kind.
Jag skakar bara på huvudet och slår ner blicken.
"Jag skulle ha stannat kvar hos dig.." mumlade jag.
"Vakterna tog ju dig, du kunde inte göra nåt." Sa hon tyst.
Jag tittade upp på henne.
Hon hade blanka ögon och man såg att hon var nära på att börja gråta.
"Du fattar inte hur orolig jag var" sa jag och kramade om henne igen.
"Jag var orolig för dig med" sa hon i kramen.
Jag blev varm inom mig.

När vi kramades klart började vi gå hemåt. Klockan var typ 8 när vi kom hem till mig.
Killarna slänger sig över oss när vi kliver in i hallen.
"Var fan har ni varit!" Säger Felix medan han kramade om oss.
"Gör aldrig om det" säger Oscar med blanka ögon.
Sara nickar och kramar om killarna.
Efter det källde Daff ut oss och var skit sur.
Killarna och Sara hade bestämt att vi skulle ha en film kväll tillsammans.
Det kändes könt att glömma allt som hade hänt.

Saras perspektiv:

Det blev en spännande film, jag mindes inte namnet på den.
Jag hamnade mellan Omar och Felix i soffan.
Jag ligger lutad mot Omar, fan vad jag har saknat det. Plötsligt flätas våra händer och ett leende dycker upp i mitt annsikte.
Hella filmen sitter vi och håller varann i hand.
Plötsligt blir mina ögonlock tyngre och tyngre, och till sist somnar jag briver Omar.

Jag vaknar och tittar mig omkring. Jag är iallafall inte kvar i vardagsrummet.
Men sen ser jag att jag är i Omars rum, och Omar ligger briver mig med armarna runt min midja.
Jag tar mig försiktigt ur hans grepp och kliver upp ur sängen och går ut mot toaletten.

När jag kommer tillbacka har Omar vaknat.
"Vem bärde upp mig igår?" Frågade jag honom.
Och då märker jag hur dum frågan är.
"Guess" sa han med ett flin.
"Kanske Felix..?" Sa jag och försökte reta honom.
"Nu är du inte scysst" sa han med en ledsen min.
Jag hoppar upp briver honom där han sitter i sängen.
"Jag skämtar bara, såklart att jag vet att det var du" sa jag glatt och kysser honom på munen.
Han ler mot mig.
"Du vet inte hur mycket jag älskar dig" sa han med ett söt leende.
"Nä du har rätt jag vet inte. Du får visst visa mig hur mycket du älskar mig" sa jag med ett flin.
Han skrattar smått och sen hoppar han på mig så han sitter gränsle över mig. Och sen börjar han kyssa mig överallt på mitt ansikte. Jag skrattar tyst för att det kittlas så mycket.
"Okej, okej nu vet jag" sa jag skrattande.
Han slutar att kyssa mig och stiger upp ur sängen. Han räcker ut handen åt mig.
"Ska vi gå och äta frukost?" Sa han glatt.
"Nej jag orkar inte" suckar jag.
"Jaha då gör vi det på det svåra sättet" sa han med ett lurigt leende.
Jag tittar oförstående på honom, men sen förstår jag.
Han kastar upp mig på hans rygg och börjar springa med mig på rygg ner för trappan mot köket.
Omar springer in i köket med mig på rygg och vi båda skrattar så mycket så att Omar nästan tappar balansen.
När vi kommer in i köket så märker vi att alla redan har stigit upp.
Det är nåt konstigt? Alla är så tysta och har ner blicken.
"Har det hänt något?" Frågar jag och hoppar ner från Omars rygg.
Ingen svarar.
"Hallå?" Säger Omar och viftar med handen.
Daff tar ett kliv fram mot oss.
"Sara kan jag få prata med dig i en rum?" Frågar Daff mig och tittar allvarligt på mig.
Paniken börjar växa inom mig men jag nickar.
Omar tittar oroligt på mig när jag går iväg med Daff.

Vi går in i ett gästrum tror jag.
Daff sätter sig ner i en fotölj.
"Det är nog bäst att du sitter ner" säger han och pekar på en ledig stol.
Jag går sakta och sätter mig.
Jag tittar frågande på honom.
"Det jag ville prata om är.. vi fick ett samtal i morse" säger han allvarligt.
"Ja..?" Sa jag oförstående.
Han tog ett djupt andetag.
"Din mamma är... död" sa han lågt.
Jag stelnade till.
"Det här är ett skämt, hon är inte död!" Sa jag och reser mig upp från stolen.
"Hon var med om en bil olycka tidigt på morgonen. Hon klarade sig inte.." sa han lågt och stirrade allvarligt på mig.
Jag fick svårt att andas, det kan inte vara sant hon är inte död!
"HON ÄR INTE DÖD! HON KAN INTE!" Skrek jag med tårar i ögonen.
"Sara sätt dig" sa han lungt och satt en hand på min axel. Men jag skakade bort den.
Jag springer ut ur rummet, jag springer förbi köket. Fast alla ropar efter mig, så bryr jag mig.
Jag springer ut mot hallen, jag struntar i skorna och springer ut.
Jag springer och springer tårarana bara rinner.
Jag springer tills jag ser en tom bänk, gatan är hell tom.
Jag sätter mig ner och drar upp benen till hakan. Jag gråter och gråter, tårarna tar aldrig slut.
Till sist skriker jag ut, jag orkar inte mer! Inte utan min mamma!