Do you Remember Me? O.R

Del 34

Omars perspektiv:

"VI ÄR HEMMA" ropar jag, när Sara och jag kliver in i hallen.
Vi tar av oss våra skor och går in till köket.
Där är Mamma och lagar mat.
"Hejj, är ni hungriga?" Frågar hon glatt utan att släpa blicken från ugnen.
Jag & Sara nickar ivrigt, vi satt oss ner vid bordet.
"Hur var det på stranden? Träffade några vänner där?" Frågar Hon glatt och börjar laga mat på bordet.
Jag satt tyst men Sara svarade henne.
"Inte direkt en vän men vi träffade en kille som hette David" mumlade Sara och pettade i maten med gaffeln.
Jag vände blicken mot mamma och hon satt tyst och tänkte såg det ut som.
"Vad ville han..?" Frågade hon.
"Han kom och sa Hej bara" sa Sara och tittade upp.
När inte mamma svarade verkade Sara fatta.
"Vänta, vet du vem han är?" Frågade Sara nyfiket.
"Ja det kan man säga.." mumlade hon och vände blicken mot mig.
"Men annars var det bara bra" sa jag snabbt för att byta samtals ämne.
Sen fortsatte vi att äta och prata.

Senare på kvällen:

"Du moste berätta för henne nångång Omar" sa Mamma allvarligt.
"Shhh, hon kan vakna" sa jag tyst.
Sara har just gått upp och sova, medan jag och Mamma stannade nere vid köket och prata.
"Men hon kommer ändå få reda på det nångång" sa Mamma.
"Men om jag berättar kanske hon inte vill vara med mig längre.." mumla jag.
"Men du moste berätta för hennes eget bästa. Och David verkar ju vara efter henne" sa Mamma och suckade.
Jag vände bara bort blicken och stirrade ner i golvet.
"Omar, om inte du berättar det kommer hon ändå få veta det. Men det är nog bäst att du berättar" sa Mamma och tog min hand i sin.
"Jag ska, bara inte än. Hon har varit med om så mycket på den sista tiden." Sa jag och vände upp blicken.
"Okej, men lova att berätta det snart iallafall" sa hon snällt.
Jag nickar och kramar om henne.

Saras perspektiv:
Nästa dag:

"Men vakna nu Omar" sa jag och roskade om honom.
Klockan är över 1 och Omar ligger fortfarande i sängen och sover.
"Mhmm.. snart" mumla han och vände ryggen mot mig.
"Åhhh" suckar jag.
Jag kliver upp ur hans säng och går ner till köket.
Där sitter Wilnur och läser tidningen.
"Sover han enu?" Frågar Wilnur med ett tyst skratt.
"Jepp, och han vill inte vakna" säger jag och skrattar.
"Så brukar det vara ibland med honom. Ena dagen kan han vakna 8 och andra dagar vaknar han först 2 tiden" säger hon och ler.
Jag nickar och ler tillbacka.
"Okej men när han fortfarande sover kan jag lika bra gå själv på stan och shoppa kläder" säger jag och tar min väska och pengar.
"Är du säker på att du hittar hem igen?" Frågar Wilnur osäkert.
"Jag klarar mig, och jag har med mobilen i fall att" sa jag glatt.
"Okej, men var inte borta så länge då" sa Wilnur glatt.
Jag nickar och går ut till hallen och tar på mig mina vans skor.

2 timmar senare:

Nu har jag gått på stan i över 2 timmar och shoppat.
Flera tjejer hade kommit fram till mig och frågat frågor och villat ta bilder med mig.
Just nu letar jag efter ett cafe.
Jag går runt överallt för att hitta nått cafe.
Plötsligt knackar nån mig på ryggen.
Jag vänder mig hastigt om och där står David..
"Följer du efter mig?!" Frågar jag irriterat.
"Nej du råkar bara vara där var jag är" sa han och Flina.
"Ville du något eller?" Suckar jag.
"Nej jag undrar bara vad du gör här, är du med Omar?" Frågar han och fortsätter att flina.
"Nej Omar är hemma" säger jag irriterat.
"Så är du och shoppar med din mamma eller?" Sa han och började skratta.
"Hon är död" mumlar jag.
"Vänta va?" Frågade han chokat.
"Min mamma är död!" Säger jag argt och börjar gå iväg.
Men David springer ikap mig, och stannar mig. Jag kollar argt på honom.
"Förlåt jag visste inte" sa han med en ledsen min.
Jag nickar bara och stirrar ner på mina skor.
"Bor du hos din pappa?" Frågar han efter ett tag.
"Han stack när jag var 5" sa jag tyst.
"Snälla förlåt, jag är inte bra på såna här" säger han och ger mig en ledsen blick.
"Det gör inget" säger jag och tittar upp igen.
Han nickar ursäktande.
"Vem bor du hos då?" Frågar han nyfiket.
"Omar.. Men jag most gå nu" säger jag och börjar gå iväg.
"Vänta jag kan kör hem dig" säger han snabbt.
"Nej jag kan gå själv" sa jag och började gå iväg igen.
"Snälla Sara," Frågar han bedjande.
Jag suckar och vänder mig om.
"Visst okej då!"
Han lyser genast upp i ett leende.

20 minuter senare:

"Tack" mumlar jag och tar av hjälmen jag hade lånat av honom när han körde hem mig.
"Varsågod" sa han stolt.
"Hoppas att vi ses snart igen" sa han och blinkade med sitt öga.
"Vi är inte vänner!" Sa jag irriterat och började gå mot Omars hus.
"Visst visst Baby girl" ropade han efter mig.
Jag blev mer och mer irriterad på honom. Men när jag kom fram till Omars hus, hörde jag hur han körde iväg med sin moppe.
Jag suckar och kliver in i hallen.