Do you Remember Me? O.R

Del 47

- Omar -

Jag sitter först chokat över vad Oscar nyss har sagt, men sen ler jag mot honom.
"Haha jätte kul skämt Oscar, tror du verkligen att jag går på det? Jag vet att du aldrig skulle göra så mot mig" säger jag och små skrattar åt honom.
Oscar tittar skamset på mig.

"Vänta lite.. var det inte ett skämt..?" Frågar jag efter ett tag.
Oscar svarar inte utan stirrar bara igen ner i golvet. Jag vänder mig mot Ogge.
"Var det inte ett skämt..?" Frågar jag tyst åt honom.
Ogge skakar på huvudet och tittar ledset på mig.

Jag sitter tyst och försöker ta in allt, jag nyss har hört. Har en av mina bästa vänner kysst min tjej..?
Jag känner mig jätte sårad i ett par sekunder men sen tar ilskan över.
"Snälla förlåt Omar" säger Oscar och tittar sorgset på mig.
"Gå ut!" Säger jag bestämd.
"Men.." säger Oscar men jag avbryter honom.
"UT NU! JAG VILL ALDRIG SE DIG IGEN" skrek jag ilsket åt Oscar.
Oscar går snabbt ut och säger ett sista förlåt åt mig, innan han stänger dörren efter sig.

Jag lägger händerna för ansiktet och suckar. Hur fan kunde Oscar göra så här mot mig!? Han är min bästavän. Jag är borta i några dagar och får sen veta att han har varit och kysst min flickvän!!

- Ogge -

"UT NU! JAG VILL ALDRIG SE DIG IGEN" ropar Omar åt Oscar.
Oscar reser sig snabbt och ytrar ett sista förlåt innan han stänger dörren efter sig.

Omar lägger sina händer för ansiktet och suckar. Han verkade väldigt arg på Oscar.. men det skulle väl jag också vara om nån går och kysser min tjej.

Efter ett tag mjuknar Omar och snyftar tyst. Jag sätter mig briver Omar, och håller om honom i min famn.
"Hur kunde han.. han var min bästavän.." snyftar han fram.
Jag strycker honom över ryggen.
"Han var full då han kysste Sara" säger jag tyst.
Omar sitter tyst en stund och bara snyftar.
"Jag skiter i om han var full.. om han hade varit min riktiga bästavän skulle han ändå inte gjort det.." hulkar han fram.

- Sara -

Jag springer ut ur sjukhuset. Jag hinner bara springa ända fram till parkeringen innan jag faller ihop.
Jag orkar inte springa mer, jag vill bara få ut allt inom mig. Jag börjar gråta mitt på parkeringen.

Alla människor stirrar på mig, men inte en ända kommer fram till mig och frågar hur jag mår. Jag är helt jävla ensam i den här fuckings världen! Ingen vill ha mig.

Då hör jag hur nån kommer springandes fram till mig.
Jag tittar upp, men ser bara suddigt av alla tårar. När personen kommer fram till mig hör jag att det är Felix.

Han sätter sig ned briver mig och kramar hårt om mig. Jag faller ihop i hans famn och snyftar.
"Sara vi kan inte stanna här, vi är mitt på en parkering och bilar kör här" viskar Felix i mitt öra.

Jag nickar sakta, sen reser Felix upp och räcket ut sina händer åt mig. Jag tar mig långsamt upp, och vi förflyttar oss till en gräs platta som är några meter bort från parkeringen.

Vi sätter oss ner där och Felix håller om mig i hans famn. Jag bryter ihop igen och släpper ut alla känslor inom mig.

"In-gen v-ill ha mi-g.." hulkar jag fram i Felix famn.
"Det är inte sant, alla vi vill ha dig" säger Felix lugnt och strycker mig över håret.
Jag kramar hårdare om Felix och gråter.

Alla mina känslor bara kom ut sådär plötsligt. All sorg över min mamma, all ilska jag hade över alla problem, all räddhet jag hade över att bli lämnad igen..

- Oscar -

Jag stänger dörren bakom mig och glider mig ned på en stol. Hur fans dum får jag va?!
Jag drar handen genom mitt hår och suckar.
Jag hör inifrån Omar rum hur han har brytit ihop och gråter.

Allt fan är mitt fel, vad har hänt med mig?! Jag har aldrig betett mig så här förut.
Jag har sårat alla och har inga vänner kvar...

Jag reser mig upp från stolen och börjar gå mot utgången från sjukhuset.
Påvägen möter jag Wilnur Daff & Kat som är påväg till Omars rum. Dom undra vart jag ska, och jag svarar bara att jag ska på toaletten.
Men det var en av dom storaste lögnerna jag har sagt. När jag fortsätter att gå igenom den långa korridoren möter jag på några fans. Men jag går bara förbi dem, det är bäst så.

När jag kommer ut från sjukhuset och gått en bit. Ser jag två personer på en gräs platta längre bort. Jag hör hur den ena personen gråter, och hur den andra försöker trösta.
Jag vet att det är Sara & Felix..

Jag vänder mig om och går åt motsatta hål. Jag behövs inte här längre.. jag sårar bara alla och har inga vänner kvar. Jag har precis förstört för alla.

Ingen vill ha mig längre. Jag behövs inte här längre. Jag tror det är bäst om jag bara försvinner, ingen skulle ändå bry sig. Dom skulle bara tycka att det är bäst så.

Tänkte jag och började springa. Jag tänker inte stanna kvar här i Göteborg och jag tänker absolut inte fara tillbacka till Stockholm.
Det är väl bara bäst om jag försvinner.