Do you Remember Me? O.R

Del 28

Saras perspektiv:

Jag har suttit här vid toaletterna i över 1 timme nu. Men jag vill inte gå bort från toaletterna. Jag orkar inte mer med det här..

Plötsligt hör jag hur nån kommer in till tjej toaletterna.
Jag sitter tyst och lyssnar.
"Sara är du här?"
Jag tvekar om jag ska svara, men till sist svarar jag lågt med ett litet "ja.."
Nu har stegen kommit utanför mitt bås.
"Kan du låsa upp..?" Frågar rösten.
Jag torkar mig snabbt under ögonen, eftersom jag har gråtit.
Sen låser jag försiktigt upp.
Dörren öppnas och där står Omar.
Han står och ser på mig med ledsna ögon.
"Sara förlåt.. jag har varit en idiot.." säger han och kliver in i båset och låser efter sig.
"Omar jag orkar inte med bråk eller nåt annat just nu. Min mamma har nyss dött.." säger jag tyst och en tår rinner ner för kinden.
Omar sätter sig ner på huck briver mig.
"Jag vet.. jag är verkligen ledsen." Sa han och torkade bort min tår.
Det börjar komma fler tårar, Omar kramar om mig.
Det var länge sen jag verkligen kunde känna mig trygg.. men nu gjorde jag det.
"Ska vi glömma allt, och börja om?" Frågar Omar med ett snett leende.
Jag nickar och själv dycker det upp ett leende på mina läppar, jag torkar bort alla tårar.
"Ska vi gå? Alla andra letar efter dig" sa han och ställde sig upp och sträckte ut sin hand mot mig.
Jag nickar sakta, sen ställde jag mig också upp och tar Omars hand.
Vi låser upp och går ut från toaletterna.
Jag är verkligen glad just nu att jag inte hade på mig något smink.

När vi kom till våran korridor igen stodd Felix Oscar & Ogge där och snakade.
Jag stannade och tittade på Omar.
"Lova att det inte blir något bråk mer" sa jag och tittade in i hans ögon.
Han nickar och ler.
Sen går vi hand i hand mot resten av gänget.

När killarna ser oss kommer dom direkt fram till oss och kramade om mig.
"Asså förlåt Sara, för allt" säger Oscar efter kramen.
Jag nickar.
"Oscar kan jag prata med dig?" Frågade jag.
Han nickar lite chokat.

Vi går iväg till ett bord lite längre bort i korridoren.
När vi har satt oss så tittar Oscar undrande på mig.
"Jag har också pratat med Omar om det här.. Men kan du lova att du & Omar slutar att bråka?" Frågade jag och tittade in i Oscar ögon.
Han tar ett djupt andetag och nickar.
"Men varför var du så arg på Omar? Jag förstår fortfarande inte?" Sa jag och tittade undrande på honom.
Han började skruva på sig och stirrade ner i bordet.
"Jo.. Asså.. ehm.." sa han.
"Jag blev typ arg på honom, för att du försvann.. jag vet att det var fel men jag var bara så arg.." mumlade han.
Var han arg på Omar för han var orolig för mig..?
Jag tittade igen på Oscar och han stirrade fortfarande ner i bordet och såg lite obekväm ut.
Jag började bara le och kramade om honom.
"Är inte du arg på mig?" Frågade Oscar chokat.
Jag skakar på huvudet.
"Nej" sa jag med ett leende.
Oscar lös upp i ett leende han med.

Sen gick vi tillbacka till resten av gänget.
Oscar & Omar sa förlåt till varann och blev vänner igen. Det var väldigt skönt tyckte jag.
"Öhm?" Sa nån bakom oss.
Vi vände oss alla snabbt om och där stodd rekton!
"Och jaha? Varför är ni inte på lektion?" Frågade hon och lagade armarna i kors och tittade surt på oss.
Vi alla fick panik! Vi hade missat 2 lektioner!?
"Nåå? Jag väntar?" Sa rektorn surt.
"Ehm asså.." mumlade Ogge.
Jag abröt honom snabbt.
"Nej det är mitt fel, jag var ledsen för en grej och så tröstade dom mig. Det var mitt fel för att vi har missat lektionerna" sa jag.
Och faktiskt var det mitt fel.
Killarna började protestera men rektorn avbröt dem.
"Hon har själv ärkent så jag most tyvär ge henne kvarsittning och ringa hem till hennes föräldrar" sa hon.

"Hon har inga föräldrar" sa Omar argt.
"Sluta skämta! Såklart hon har" säger rektorn irriterat.
"Hennes mamma dog föra veckan i en bil olycka, och hennes pappa lämnade henne när hon var 5" sa Omar argt och tog ett steg fram till mig.
Jag sa inget, jag stirrade bara ner i golvet.
"Är det sant?" Frågade rektorn och tittade på mig.
Jag nickade.
Rektorn var tyst ett tag.
"Men du har väl släktingar som tar hand om dig?" Frågade rektorn lite snällare.
Jag tittade upp på henne och skakade på huvudet.
"Hon bor hos mig nu. Efter skol avslutningen reser jag och hon till göteborg." Sa Omar och tog min hand.
Rektorn nickade sakta.
"Sara kan jag få prata med dig?" Frågade rektorn snällt och tittade på mig.
Jag nickar sakta.
Rektorn och jag började gå iväg till hennes kontor.
Killarna fick inte följa med, och nu står dom och kollar lite oroligt efter mig.

Omars perspektiv:

Sara och Rektorn gick iväg.
Jag skulle helst villa följa med men vi fick inte. Hon tvingade iväg oss till våra lektioner.
Felix och jag sa hejdå till Ogge & Oscar för dom skulle till deras korridor som var på andra sidan av skolan.
Sen gick jag och Felix till vår lektion, vi hade som tur samma lektion.

När vi kom in i klassen var vår lärare skit sur på oss.
Vi gick och satt oss längst back efter att få en rejäl utkälning inför hella klassen av våran lärare.
Jag kunde inte direkt konsentrera mig på lektionen. Jag tänkte bara på vad läraren ville Sara?

När lektionen äntligen var slut såg jag Sara vid sitt skåp. Jag och Felix sprang mot henne.
"Vad ville rektorn?" Frågade jag.
Hon suckade bara.
"Hon erbjöd att jag skulle börja gå hos en kurator fram till sommarlovet, och prata om bil olyckan och allt" suckade hon.
"Men ska du göra det?" Frågade Felix.
Hon skakar på huvudet.
"Nej, jag sa att det inte behövdes" sa hon med ett snett leende.
"Bra då kan du följa med till studion idag efter skolan. Jag tror Daff är lite sur eftersom vi inte har varit där på 3 dagar" sa jag och skrattar lågt.
"Han kommer säkert vara skit arg" flinar Felix.
Jag och Sara nickar.

Resten av dagen flöt på som vanligt.
Det kändes könt att allt var som vanligt igen.