Do you Remember Me? O.R

Del 38

Saras perspektiv:

Jag öppnar sakta ögonen och märker att alla fortfarande sover.
Jag Wilnur och killarna hade stannat över natten på sjukhuset. Men Pontus Nellie, och Sanna moste åka hem eftersom dom inte fick stanna här för deras föräldrar.

Jag rättar på mig lite, på platsen på golvet jag satt på. Oscar sitter briver mig och har huvudet lutat mot väggen och sover. Alla sover förutom jag.
Allt känns så jävligt just nu, inget nytt om Omar än. Man sitter hel spänd hella tiden, Doktorn kan bara komma sådär och säga att Omar är död. Men jag försöker inte tänka på det sättet.

Jag tittar mig omkring i korridoren, helt tomt. Jag vänder mig mot klockan, 06.17 visar den.
Jag känner mig rastlös, så jag kliver tyst upp från golvet och går bort mot toaletterna.

Jag kliver in på en toalett och låser efter mig. Jag ser mig själv i spegeln. Jag ser helt hemsk ut. Rödsprängda ögon, trasligt hår.
"Fan också.." mumlar jag.
Jag tvättar snabbt ansiktet och drar sen fingrarna genom håret för att reda ut det.

När jag kommer tillbacka har Felix vaknat, han sitter i ett hörn på golvet och stirrar ut i luften.
Jag går tyst fram till honom och sätter mig ner briver honom.
"Vad är meningen med livet?" Frågar plötsligt Felix.
Jag är lite chokad över frågan, Felix är inte den personen som ställer såna frågor. Han brukar alltid vara glad och skämta, vara busig. Men jag har aldrig sett honom så här förr, han är helt rödsprängd i ögonen och tom i blicken.
"Jag vet inte, du ska väl vara lycklig och ha kul medan du lever antar jag" säger jag tyst som svar.
"Om det är det meningen med livet är, och Omar dör... Så ser jag ingen anledning till att leva" säger Felix.
"Säg inte så Felix!" Säger jag oroligt.
"Omar var min bästa vän. Han var den som gjorde mig glad, han var den som fick mig att vara lycklig. Han var som min bror" sa Felix och en tår föll ner för hans kind. Han vände blicken mot mig som han väntade på svar.
Jag skakar bara på huvudet och nu började också komma tårar på mig.
Jag kröp närmare honom och kramade om honom.
Felix kramade tillbacka och jag hörde låga snyftningar.

Efter ett tag kom Doktorn. Jag och Felix reste oss snabbt upp från golvet.
Doktorn harklade sig, då vaknade Ogge & Oscar och Wilnur till.
Dom alla tre klev snabbt upp från golvet också.
"Vi har äntligen fått resultat" sa Doktorn.
Vi alla stodd spänt och väntade.
Felix och jag hade flätat våra händer, jag kände svagt hur Felix hand darrade.
"Omar har haft väldigt, väldigt tur. Han har äntligen blivit bättre och hans hjärt slag slår normalt. Men han behöver stanna på sjukhuset ett tag för han mår fortfarande inte bra. Om inte han vilar kan han bli direkt sämre igen" sa Doktorn.
Jag börjar le inom mig, Omar skulle klara sig.
Wilnur började gråta glädje tårar.
"Och en sak till" sa doktorn.
Vi alla blev knäppt tysta.
"Han är vaken.."
"