Do you Remember Me? O.R

Del 31

Saras perspektiv:

"Är du okej?" Frågar Omar och tar min hand.
Jag blundar och skakar på huvudet.
Vi är flera meter över marken.
"Jag lovar det här är kul. Första gången är alltid läskigast, men sen är det jätte kul" sa Omar lugnt och strök med sin tumme över min hand.
Jag öppnar försiktigt ögonen och tittar på Omar.
"Det är bara så jävla högt" sa jag och tänkte titta ner.
Då tog Omar snabbt tag i min hacka och vände den mot honom.
Jag tittade undrande på honom.
"Titta inte ner" sa han bara.
"Okej" sa jag tyst.
"Nu är vi straxt högst upp" sa Omar och tittade upp.
Jag nickar.
Plötsligt stannar vi och vi är högst upp.
Jag blundar för jag vet, snart störtar vi ner.
"Sara ta det lugnt, jag här. Titta på mig" sa Omar lugnande och kramade om min hand.
Jag öppnade sakta ögonen och tittade på honom.
"Du behöver inte vara rädd, vi kan hålla varann i handen hela tiden vi åker" sa han lugnt och tittade på våran flättade hand och sen på mig igen.
Paniken var inte lika stor längre, och jag blev lugnare.
Jag nickar och just när jag skulle svara så störttade vi ner.
Jag skrek som fan, jag var skit rädd men ändå var det jätte kul!

När vi hade stigit av fritt fal och börjat gå bort från Grönalund, var killarna jätte stolta över mig.
"Du var skit modig Sara" sa Killarna i kör.
Jag blev varm inom mig och lös upp i ett leende.
"Var är Henrik?" Frågade Ogge plötsligt.
(Obs: Henrik är han som körde dem dit)
Vi andra ryckte på axlarna.
"Klockan är snart halv 7 och tåget går halv 8" sa Omar och kollade på klockan.
"Vi hinner Omar" sa jag lugnt.

Efter ett tag kom Henrik.
Vi hoppade alla in i bilen.
"Varför tog det så länge?" Frågade Oscar.
"Förlåt men trafiken ni vet" sa Henrik ursäktande.

Henrik körde oss alla hem till Omars lägenhet. Han skulle vänta på oss medan jag och Omar sprang in för att hämta våra väskor.
Resten av killarna kom och hjälpte att bära våra väskor.
"Shit vad mycket väskor Sara" säger Oscar när han ser alla mina väskor.
Jag kan inte lämna alla mina grejer kvar i mitt gamla hem, därför är det så mycket.
"Jepp Oscar, och därför behöver jag hjälp att bära dem" sa jag flina.
"Mitt liv är förstört!" Säger Felix och försöker se ledsen ut.
Jag skakar bara på huvudet och tar två stora väskor i varje hand, och börjar sen gå ut från lägenheten och ner för alla trappor ut mot bilen.
Och efter mig kommer såklart killarna med mina väskor i sina händer.
Jag skrattar för mig själv, dom är verkligen dom bästa i världen.

När mina och Omars alla väskor är i bilen börjar vi köra iväg till tågstadionen.
Hella vägen dit satt jag och var ledsen.
"Varför är du ledsen?" Frågade Ogge och kollade frågande på mig.
"Men jag kommer ju sakna er, fattar du väl" sa jag ledset.
"Vi ses ju igen om 2 veckor, vi kan skypa och chatta under tiden" sa Ogge tröstande. Och Oscar & Felix nickade instämande.
Jag nickade och gav dem ett svagt leende.

*

Nu stodd jag och killarna på perrongen vid tågstadionen, och tåget skulle åka om 10 minuter.
Jag kramade om dem alla en i gången.
När jag kramade om Ogge så strök han mig mjukt över håret och viskade i mitt öra.
"Vi kommer sakna dig Sara, lova att inte glömma oss även fast ni är bara borta i 2 veckor"
Jag tittade upp på Ogge och gav honom ett leende.
"Aldrig att jag glömmer er, ni är min familj. Och du är som en store bror för mig" sa jag och kramade om honom hårt.

När jag kramade Om Felix började jag nästan gråta. Jag kommer verkligen sakna honom. Jag hade på min kepsen han hade gett åt mig.
"Bye my sis, i gonna miss you" sa han och pussade mig i pannan. Jag kramade om honom hårt.

Och till sist Oscar.
Jag hoppade upp i hans famn och kramade om honom hårt.
"Jag tror att jag kommer sakna dig mest" viskade jag i kramen.
"Fan Sara jag kommer sakna dig så jävligt mycket" sa Oscar tyst och strök mig över kinden.
"Vi ses snart igen" sa jag och kysste honom på kinden.

Sen sprang jag iväg till Omar som stod och väntade på mig.
"Är du klar?" Frågade han med ett leende.
Jag nickade och tog hans hand.
Vi gick in i tåget och satt oss på två lediga platser vid ett fönster.
Killarna kom och vinkade framför vårt fönster.
Och när tåget började röra på sig, så försvann killarna sakta bort. Och till sist såg jag dem inte mer.
"Oroa dig inte snart är vi i stockholm igen" sa Omar och lagade sin arm om mina axlar.
Jag nickar och kysser honom mjukt på munen.
Sen satt vi där och pratade om typ allt.

Nästa kapitel kommer ikväll😲😘
Bye /jennifer/