Do you Remember Me? O.R

Del 55

- Sara -

Jag öppnar sakta ögonen. Jag sätter mig upp i en sittande ställning och drar handen genom mitt rufsiga hår. Men efter en halv minut känner jag den hämska smärtan av hunger i magen.
Jag har suttit inlåst i det här rummet nu i flera dagar. Luke har gett mig lite mat och vatten somliga dagar. Men just nu har jag inte ätit på 1 dygn, och jag har verkligen blivit mager..

Jag sitter och pillar på mitt eget hår, och försöker tänka på nåt annat än mat. Jag undrar hur Omar & Oscar mår? Om dom letar efter mig... sist jag såg dem var när dom var medvetslösa för 5 dagar sen..
Min längtan efter att få vara i Omars trygga famn just nu är det ända jag kan tänka på. Att få hålla om honom och hur han smeker mig över håret.

Mina tankar avbryts av ljudet från nycklar som låser upp dörren. In kommer en lång person med en huva över huvudet. Han stänger dörren efter sig,och vänder sig sen mot mig igen. Jag tittar undrande på personen, och försöker komma på vem det är. Just när jag tänker som djupast tar personen av huvan, och annsiktet känner jag mycket väl igen. Det är David! Han från Göteborg!?
"Vad fan gör du här?!!" Säger jag chokat men argt.
"Jag ville se hur du mår" flinar han.
"Ja jag mår bara bra, Jag har fan inte fått ordentligt med mat och vatten på flera dagar!!" Spottar jag ur mig och blänger på David.
Men han står bara och hån ler mot mig.
"Vad gör du ens här?!" Frågar jag argt eftersom han inte svara.
"Lilla Sara har inte du fattat än?" Flinar han med sitt elaka leende.
Jag suckar och skakar på huvudet och tittar irriterat på honom.
"Omar höll inte sin deal, och nu får han betala för det! Nu när vi har dig kommer han såklart och leta efter dig, och när han hittar dig här, kommer vi ta honom. Och sen kommer han få se på när vi långsamt dödar dig..." säger David och ler sitt läskiga elak leende.

"Du är ju inte klok!" Ropar jag ur mig och känner gråten i halsen.
"Kanske inte, men Omar kommer få betala för det han gjorde!" Säger David och vänder sig om och går ut ur rummet. Och efter ett tag hör jag hur han låser efter sig. Jag bryter ihop och gråter så att jag skakar.

- Omar -

"Omar klockan är snart 11 på natten, vi moste gå hem nu" säger Ogge och tittar allvarligt på mig.
"Nej!! Vi moste fortsätta att leta!" Protesterar jag.
Jag känner hur Ogge tar tag i min axel och tvingar mig att vända mig om mot honom.
"Vi kommer hitta henne, men vi kan inte leta mer idag. Vi fortsätter imorgon på morgonen." Säger Ogge lugnt och tittar in i mina ögon.
En tår glider ner över min kind och under läppen har börjar darra.
"Lovar... du..?" Frågar jag tyst och tittar på Ogge.
"Jag lovar" säger han och kramar om mig. Jag faller ihop i hans famn och snyftar tyst.

Det har gått exakt 5 dagar sen Sara försvann. Hon var helt borta, och jag vet att Luke tog henne.. Oscar hade luggit på sjukhuset i 2 dygn, men han blev utskriven från sjukhuset i förr går. Alla dom här 5 dagarna har jag lettat efter henne i Örebro. Jag bor på ett hotell med resten av gänget, vi alla är ute och letar varje dag.

När vi kommer tillbacka till Hotellet är bara Oscar och Daff där.
"Hittade ni henne?!" Frågar Oscar hoppfult när vi kliver in i vårt rum.
Ogge skakar på huvudet, jag går förbi dem och slänger mig på sängen. Jag gräver in ansiktet i kudden och vill bara försvinna. Plötsligt känner jag mobilen darra i min jeans ficka. Jag tar fram mobilen, 1 nytt sms?

23.47
Okänt nummer:

Om du nånsin vill träffa Sara igen, kom då till Rengatan 46 imorgon klockan 20.00

Bara några kapitel till tills boken är slut😨😨 Obs, Rengatan finns inte i verkligheten, jag hittade bara på den😅 men hoppas ni gillade kapitlet, nästa kommer i helgen✌

Kram💗