Do you Remember Me? O.R

Del 41

Saras perspektiv:

"VAD SA DOM!??" Sa Felix och reste sig snabbt upp ur soffan.
Mer hörde jag inte för att jag gick ut ur vardagsrummet. Jag ville inte höra, jag vill inte veta.
Tänk om dom säger att Omar har blivit sämre eller till och med...

Jag gick in på mitt rum och satt mig i sängen. Jag drog upp benen till hakan och gungade mig sakta.
Omar mår bra, Omar mår bra.
Intallade jag mig.
Men efter ett tag bröt jag ihop.
Vad fan håller jag på med!? Han dog nästan igår och jag intallar mig att han mår bra! Fan han lever säkert inte mera!
Jag brast ut i gråt, och kunnde bara tänka på Omar.
Helvete! Varför är allt så orättvist, ska jag mista den jag älskar mest nu också!?

Då kom plötsligt Wilnur in i rummet.
"Sara, jag moste berätta en grej" sa hon.
"NEJ! JAG VILL INTE VETA!" Skrek jag med gråten i halsen.
"Men Sara" sa Wilnur och satte sig ner briver mig.
"NEJ! Du tänker bara säga att han, att han.." sa jag men kunde inte säga det sista ordet.
"Död?" Frågade Wilnur.
Jag nickade och grät mer.
"Men Sara guman, sjukhuset ringde och sa att Omar mår bra. Han kommer komma hem igen inom 1 vecka" sa Wilnur glatt.

Jag kunde inte först fatta vad Wilnur sa. Och sen när jag äntligen fattade det blev jag så lycklig att jag sprang runt i hela huset och gav alla en kram.
Jag vet, jag är lite udda😂

Just nu sitter jag tillsammans med Oscar och ser på en Harry Potter film.
Jag lutar huvudet mot Oscars bröst och frågar.
"Hur känns det att Omar ska komma tillbacka?" Frågade jag och ler.
Oscar sitter tyst en stund.
"Hallå Oscar" säger jag och tittar upp på honom.
"Mhm, det blir väl kul" mumlar han och vänder blicken mot tv'n.
"Vadå 'Mhm, det blir väl kul' ?" Frågar jag irriterat och sätter mig upp i soffan.
Oscar tittar fortfarande in i tv skärmen.
"Men Oscar!" Säger jag irriterat.

Oscars perspektiv:

Fan allt kom ut på fel sätt! Jag låsades inte som om något och fortsatt att kolla på filmen.
"Men Oscar!" Säger Sara en anning argt.
Jag vänder blicken mot henne.
"Vad menar du?!" Frågar hon och ger mig en hård blick.
"Men jag sa ju att det blir kul" sa jag och himlar med ögonen.
"Inte verkar du så glad" muttrar hon och vänder bort blicken.
"Men inte behöver jag bli över lycklig över att han kommer hem" säger jag irriterat och vänder blicken tillbacka till tv'n.
Sara flög upp ur soffan och tittade med en kall blick på mig.
"Så du bryr dig inte ett minsta om att Omar faktiskt överlevde, han kunde ha dött! Och du är inte det minsta glad för att han överlevde!" Sa Sara ilsket.

Fan allt jag säger kommer ut på fel sätt. Jag sänker ner blicken i golvet och sitter tyst. Just innan jag ska svara henne så kommer nån i rummet.

Där står Kat och tittar undrande på oss.
"Stör jag..?" Frågar hon och tittar på oss.
Sara suckar och skakar på huvudet.
"Okej bra, jag tänkte säga att sjukhuset ringde och sa att vi fick komma och besöka Omar på sjukhuset imorgon" sa Kat glatt.

Sara började genast hoppa glädje skutt.
"Är inte du glad Oscar?" Frågade Kat och tittade undrande på mig. Jag hade bara suttit tyst under deras glädje.
Sara slutade med sina glädje skutt och hennes leende bytes till en besviken min.
"Alla är inte glada för det..." mumlar hon och går ut från rummet....

Ledsen för så dålig uppdatering😔 Har bara så mycket att göra just nu. Men lovar att kärpa mig👌
Kram /Jennifer/