Modelldrömmen

Kapitel 17

Blicken Jake ger mig är full av ilska men jag kan också se något annat där. Är han... sårad?

Jag känner att Ester drar i min arm men mina ben vägrar att röra sig. Det handlar inte om att Alex berättade om fotograferingen och om kyssen. Det handlar om Jake.

Han vänder sig mot killarna igen och ignorerar mig, men blicken, den blicken han gav mig. Jag kunde se hur arg han var men jag kunde också se någonting annat i hans ögon, bakom all ilska; besvikelse, han är sårad och besviken. Jag avvisade honom men jag kysste någon annan, en av hans kompisar med verkar det som.

"Vanessa, vi måste gå nu", viskar Ester och jag dras tillbaka till verkligheten igen.

Vi börjar gå mot andra änden av restaurangen och jag känner killarnas blickar bränna i ryggen. Ingen av dem såg blicken Jake gav mig och ingen av dem lade märke till min reaktion. Alla sitter bara och flinar på grund av vad Alex har berättat, nu kommer alla att komma ihåg mig som tjejen som inte kunde sluta kyssa Alex fastän att fotograferingen var över.

Vi sätter oss vid ett bord så långt ifrån killarna vi kan komma.

"Vad var det där?", frågar Ester och jag berättar hela historien om hur jag träffade Jake, hur han svek mig och hur jag svek honom nu.

"Gillar du honom då?", frågar hon försiktigt.

"Jag vet inte... Jag gillade honom innan men efter det som hände... Jag är bara osäker på om han är bra för mig", suckar jag.

"Jag brukar inte bete mig så som jag gjorde med honom och jag tycker inte om det", fortsätter jag.

"Det kallas kärlek", säger hon med ett drömmande leende. Jag ger henne en blick som visar att jag inte är på skämthumör.

"Nu har jag förstört alla chanser jag hade i alla fall så det spelar ingen roll", säger jag dystert.

***

Vi kan gå med en gång när vi har ätit för pengarna dras av på lönen så vi behöver inte betala något nu, det är väldigt smidigt. Ester följer med mig tillbaka till Isac där jag ska få nya kläder och till min förvåning säger hon att jag inte behöver sminkas om. Vi hann aldrig prata om nästa test under lunchen så jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra. Ester ska precis berätta för mig när Isac kommer.

"Där är du ju, kom nu", säger han och vinkar åt mig att komma.

Jag säger hejdå till Ester och följer med Isac in bland alla kläder.

"Egentligen tror jag inte att du behöver byta om nu, du kommer ändå inte att bli fotograferad", säger han efter att ha betraktat mig en stund. Jag tittar ner på mina kläder, ett par jeansshorts, ett vitt, luftigt linne och ett par svarta ballerinaskor med guldiga nitar på. Vad kan det vara för test om jag inte måste byta om?

"Vad ska jag göra?", frågar jag.

"Du ska få testa på bungyjump!", utbrister han exalterat och klappar i händerna.

"Bungyjump?!"

Jag stirrar chockat på honom.

Jag är väldigt höjdrädd och jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att göra något sådant. Vad har det här ens med modelljobb att göra? Jag ska inte ens fotograferas, jag ska bara hoppa; vad ska det vara bra för?

"Du skämtar, eller hur?", säger jag och känner mig dum som gick på det.

"Nej, du ska hoppa och det är bäst att vi sticker nu för det står en limousine och väntar på oss där ute", säger han och tar min hand.

Jag försöker dra mig undan men hans grepp hårdnar medan han drar med mig ut genom dörren. Jag tror att det är för att han är så ivrig som han släpar med mig, men jag känner mig ändå väldigt obekväm med att hålla hans hand.

"Men varför ska jag göra det här?! Det finns väl ingen anledning?"

Jag försöker desperat att komma på en ursäkt för att slippa, jag vill verkligen inte göra det här.

"Egentligen inte men det beror på hur man ser det. Modeller måste vara självsäkra. Vi vill se att du är modig och att du gör det som krävs för att bli modell. Om du lyckas bli modell kan du få svåra uppdrag och då gäller det att du vågar göra det, då ska du dessutom bli fotograferad samtidigt", förklarar han samtidigt som han med snabba steg drar mig vidare genom korridoren.

Jag svarar inte, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har klarat av att bli utnyttjad och fotograferad i underkläder, jag vill inte åka ut på det här. Men jag är verkligen höjdrädd och jag vet inte hur jag ska kunna klara detta.

Vi kommer fram till receptionen och han släpper äntligen min hand. Vi hälsar på Mary och sedan går vi ut och sätter oss i en stor, svart limousine.

"Ska ingen mer följa med?", frågar jag oskyldigt.

Jag gillar inte att vara ensam med Isac. Jag vet inte varför men det är bara något med honom som gör att jag känner mig obekväm.

"Nej, det är jag som har hand om det här testet", svarar han och ler. Hans leende får mig att rysa. Jag önskar verkligen att Ester var här nu, hon har så bra koll på allting.

"När är vi framme?", frågar jag så fort vi har börjat åka.

"Det tar nog en timme ungefär", svarar han och räcker mig ett glas champagne.

Jag tar emot glaset och smuttar lite på champagnen. Jag ser mig omkring i limousinen; allting är svart och fönsterrutorna är tonade så mörkt att man inte kan se ut. Det finns ett kylskåp med champagne och ett skåp med champagneglas. Det finns några små lampor i taket men det är ändå ganska mörkt här inne. Sätena är som soffor och det känns som att de formar sig perfekt efter kroppen, de är väldigt mjuka och sköna.

Det finns en vägg mellan oss och chauffören och det hade varit väldigt mysigt om jag hade suttit här med någon annan än Isac. Vi sitter i samma soffa men jag såg till att sätta mig så långt ifrån honom jag kunde utan att det skulle se konstigt ut.

Jag sitter och tittar ut genom rutan men ser bara mörker; jag vet att de har tonat rutorna för att det ska bli mysigare men just nu känner jag mig bara instängd. Mitt glas ställer jag ner i en av hållarna för glasen, jag har bara druckit lite men jag vill inte ha mer. Jag känner hur jag börjar slappna av och tankarna blir dimmiga, jag hinner precis tänka att jag måste hålla mig vaken innan jag somnar.

----***----

Förlåt ännu en gång, jag skulle ha lagt upp det här kapitlet i fredags men det krånglade med tekniken och jag har inte lyckats fixa det förrän nu. Men här är det i alla fall.

Och tack så jättemycket för alla kommentarer, det är verkligen kul att höra att ni gillar det jag skriver. :)

//writer003