Modelldrömmen

Kapitel 4

Det är lördag och jag har inte berättat något för mina föräldrar än, jag vet inte vad jag ska säga för att få dem att förstå hur viktigt det här är för mig. Jag vet inte ens om jag själv är övertygad än. Jag har nog inte ens insett att jag faktiskt har gjort det här, att jag har bokat ett möte med en modellagentur, i LA.

Jag ligger på min säng och tänker. Jag borde åka, det här är ju min dröm och precis som Jake säger vore det dumt att missa chansen. Men att jag blev godkänd betyder inte att jag blir modell; om jag kommer att lyckas vet jag inte förrän jag har gjort testerna. Men det är ändå något, ett litet steg i rätt riktning. Jag undrar vad det är för tester förresten, det är så lite jag vet egentligen. Jag vet inte var jag ska bo, hur jag ska få pengar, vad som händer om jag lyckas, jag vet ingenting. Om jag blir modell kan jag inte bara åka hem heller så då måste jag lösa en massa saker med boende och skola och sådant. Men jag antar att jag kan tänka på det då i så fall, min chans att bli modell är ändå väldigt liten.

Jag går ner för trappan och in i vardagsrummet där mina föräldrar sitter i våra två fåtöljer. Vårt vardagsrum är ganska litet, faktiskt så är hela vårt hus ganska litet. I vardagsrummet har vi en grå soffa, ett runt glasbord, en tv och två fåtöljer. Golvet är ett ganska tråkigt trägolv och väggarna är vita. I fönstren står blomkrukor med orkidéer, men de ser mer döda än levande ut, mamma lyckas aldrig hålla dem vid liv i mer än en vecka.

Först vet jag inte vad jag ska säga så jag står bara där. Det kanske hade varit smartare att tänka ut vad jag skulle säga innan jag lämnade rummet. Mina föräldrar tittar på mig och väntar på att jag börja prata, de märker ju att jag vill något eftersom jag bara står här framför dem.

"Har det hänt något?", frågar mamma undrandes.

"Nej, eller ehh... jo...", svarar jag tvekande.

Hon får den där allvarliga minen som hon alltid har när vi måste prata om något viktigt.

Jag går och sätter mig i soffan och tar ett djupt andetag. Det känns bara stelare och stelare ju längre jag väntar så jag harklar mig och börjar.

"Ni vet ju att jag vill bli modell...", börjar jag och ser hur deras miner genast blir trötta. De tänker nog något i stil med: "har hon inte lagt det där bakom sig än?" och jag kan nästan höra den där djupa sucken på slutet. De trodde förmodligen att det bara var en fas som jag gick igenom för några veckor sedan och att jag hade kommit över den vid det här laget.

"Jag ringde den där modellagenturen som jag pratade om och...", fortsätter jag.

"Du gjorde vad?!", avbryter mamma.

"Jag har bokat in ett möte med dem och de vill att jag ska komma dit om två veckor."

Orden rusar ut ur min mun och jag vågar inte möta deras blickar när jag tystnar.

"Hur har du tänkt att det ska funka?! Vi har jobb att sköta, vi kan inte bara lämna allt och sticka. Och vad har vi sagt om det här med modeller?! Det är inget bra yrke och det skulle aldrig funka i längden."

"Ni kan stanna och sköta era viktiga jobb! Jag är 17 år, jag klarar av att åka dit själv!"

Jag reser mig ilsket upp; att de skulle följa med var inte ens tanken från början och jag hatar det där tjatet om att det inte "funkar i längden". Man behöver inte ha hela livet planerat framför sig, ibland kan man göra lite spontana val också, det är oftast de valen som blir höjdpunkterna i livet.

"Förstår du inte hur farligt det är?! Du kan absolut inte åka dit själv!", utbrister pappa och reser sig upp han med.

"Varför inte?! Kan ni inte bara tro på mig för en gångs skull?!", utbrister jag, ännu argare nu. Jag klarar mer än vad de tror, de har bara aldrig gett mig chansen att visa det.

"Du kan inte åka till LA helt själv, det förstår du väl?"

Han ser allvarligt på mig men jag vägrar att lyssna.

"Nej, det gör jag inte! Alla modeller blir inte utnyttjade och det behöver inte alls vara så där illa, det finns många kända modeller som har det hur bra som helst! Jag tänker inte missa den här chansen!"

Jag springer upp till mitt rum och smäller igen dörren. Jag visste att de skulle reagera så här, de tror inte att jag klarar av sådant här på egen hand och de skulle dessutom aldrig gå med på att jag väljer att bli modell, det är inte en tillräckligt bra karriär enligt dem.

***

Jag går ner för att äta frukost och möter mamma i hallen, hon har på sig en vit pyjamas med blommor på. Pappa sover nog fortfarande för klockan är bara åtta, i vanliga fall skulle jag också ha sovit nu.

Jag satt på mitt rum hela dagen igår. Jag kollade på Pretty Little Liars och läste Divergent och till slut somnade jag, jag vaknade med boken och iPaden på varsin sida om mitt huvud.

"Kan vi inte prata om det här, Vanessa?", frågar mamma. Hon ser ut att vara ganska ledsen.

"Det finns ingenting att prata om, jag vill verkligen inte missa den här chansen", säger jag och känner att jag får tårar i ögonen. Jag borde visa att jag klarar att ta hand om mig själv och nu gör jag raka motsatsen genom att stå här i köket och lipa.

"Vi har pratat lite om det och vi tänkte att vi skulle kunna åka till Stockholm en helg och gå till någon modellagentur där".

Hon lägger en hand på min arm och jag tvekar en stund innan jag svarar.

"Stockholm är inte samma sak. Jag har verkligen fått en otrolig chans och det är synd att inte ta den", försöker jag.

"Det finns kända märken här i Sverige också", påpekar hon.

"Jag orkar inte prata om det här nu".

Jag tränger mig förbi henne in i köket och börjar plocka fram frukost.

Jag måste komma på fler argument innan vi fortsätter att diskutera det här för jag har inte kommit någon vart än. De har i och för sig gått med på att låta mig gå till en modellagentur i Stockholm, men vem vill bli modell i Stockholm när man har chansen att bli det i LA?

***

Det har gått lite mer än en vecka och det är imorgon det är tänkt att jag ska åka. Jag har pratat med mina föräldrar men de vägrar gå med på att låta mig göra det här. Varje gång vi börjar prata om det slutar det med att vi bråkar men jag har bestämt mig för att åka ändå, de måste helt enkelt acceptera det. Om jag åker på fredag när de är på jobbet kan jag lämna en lapp till dem och åka innan de hinner stoppa mig. Det är synd att jag inte ens kan säga hej då till dem men tyvärr är det så här det får bli.

Dock vet jag inte hur jag ska ha råd att leva helt själv i LA, jag vet inte ens hur länge jag kommer att vara där innan jag åker hem igen. Det finns också ett annat problem; jag kommer inte att kunna ta mig till LA ensam och den enda som kan hjälpa mig är han som jag skulle hålla mig borta ifrån; Jake.

---***---

Hur kommer det gå? Stay tuned ;)

//writer003