Modelldrömmen

Kapitel 57

Jake

Endast ett par centimeter skiljer oss åt och jag närmar mig sakta för att minska avståndet ännu mer. Jag vet inte var jag får allt mod ifrån, hon har visat ganska tydligt att hon inte är intresserad men ändå fortsätter jag att försöka. Hon har fortfarande inte sagt vad hon känner och hon har knappt mött min blick. Undantaget var när vi dansade, då hade vi jättekul tillsammans, men jag är rädd att det ska ta oss till en vänskaplig nivå och jag vill inte vara vän med henne.

Jag tror inte att hon vet hur mycket jag tycker om henne. Det är en av de saker jag gillar med henne, hon är så ovetande om hur vacker hon är och hon verkar inte märka att jag beundrar henne. Jag har haft några förhållanden innan – inte så många dock, det är Tylers stil – men det har aldrig känts så här. Det här känns viktigare, jag kan inte för något i världen förlora henne.

Precis när jag förbereder mig på att få mellanrummet som är kvar mellan våra läppar att försvinna helt hör jag Alex röst:

"Är ni klar-"

Han avbryter sig men det är redan försent. Vanessa har satt sig på betryggande avstånd ifrån mig och ögonblicket är över.

"Ja, vi är klara", morrar jag och reser mig upp.

Jag känner ilskan koka inom mig och jag har bara lust att slå till honom just nu. Han valde verkligen helt fel tillfälle att komma tillbaka. Han kunde såklart inte veta vad som pågick men jag kan ändå inte hindra ilskan från att brusa upp. Jag ger honom en mördande blick och går ut genom dörren utan ett ord.

Jag stannar runt hörnet och tar några djupa andetag. Jag kan inte bete mig så här, det måste se jättekonstigt ut. Men jag kan inte gå tillbaka heller, inte än, det känns alldeles för stelt.

Jag går bort till hissen och åker ner till receptionen för att se om de andra har kommit dit än.

"Var är de andra?", frågar Ester när hon ser mig komma ensam.

"De kommer", svarar jag kort och hon ger mig en frågande blick men är klok nog att inte ställa några frågor.

"Tyler och de andra gick för bara ett par minuter sedan. Jag sa att vi kunde träffas där", förklarar hon och jag nickar till svar.

Tankarna snurrar i mitt huvud och jag kan inte fokusera på något annat. Vad ska jag göra för att få henne att tycka om mig? Jag vet inte när ett sådant ögonblick som vi hade innan kan dyka upp igen och jag vill inte tvinga mig på henne om hon inte har sådana känslor för mig. Det känns som om hon aldrig kommer att bestämma sig för vad hon ska känna, ena stunden känns det som om hon känner likadant och i nästa stund undviker hon mig. Det hade varit mycket lättare att bara ge upp men jag kan bara inte göra det.

Vanessa

Jag vet inte vad som precis hände, Jakes humör skiftade så snabbt att jag inte hängde med överhuvudtaget och nu är han borta.

"Förlåt att jag avbröt er".

Alex kommer fram till mig där jag står bredvid soffan.

"Det var inte som det såg ut, du avbröt inget", försäkrar jag.

"Försök inte förneka det, jag vet vad jag såg", svarar han och ser misstänksamt på mig.

Jag rodnar och ser ner i golvet utan att svara. Varför var han tvungen att komma just vid det tillfället?

"Jake hatar mig nu", stönar han och gnider sig i pannan.

"Han kan inte hata dig för det, du kunde ju inte rå för det", säger jag allvarligt.