Modelldrömmen

Kapitel 19

Jag slutade skrika så fort jag stannade men nu skriker jag igen. Det känns som att jag kommer att slungas ut i rymden. Varför stannar jag aldrig? Jag blundar så hårt jag kan och skriker tills jag får ont i halsen.

Till slut saktar jag ner och hinner precis känna mig lättad över att det är över innan jag faller ner mot marken i full fart igen. Ena stunden faller jag nedåt och i nästa stund sugs jag uppåt. Jag bara blundar och skriker och har inte längre någon koll på vad som är upp eller ner.

Efter vad som känns som en evighet stannar jag och gungar bara fram och tillbaka. Jag slutar att skrika och öppnar försiktigt ögonen. Synen som breder ut sig framför mig slår andan ur mig. Jag vet inte hur högt upp jag är men limousinen ser ut som en prick nere på marken. Alla träd där nere ser också väldigt små ut och Isac kan jag inte ens se.

Jag gungar fram och tillbaka och allt som hindrar mig från att falla är en sele. Jag tar tag i gummilinan med båda händerna, så hårt att knogarna vitnar. Jag skriker inte längre men jag är fortfarande rädd, eller panikslagen rättare sagt. Jag gungar i alla fall inte lika mycket längre och snart börjar jag dras uppåt. Jag lutar huvudet bakåt för att se hur långt det är kvar och det känns som att det nästan är lika långt upp som det är ner. Ändå känns det faktiskt inte lika hemskt längre, jag är fortfarande livrädd men nu känner jag också något annat; frihet.

Jag hänger jättehögt upp i luften och jag känner mig alldeles tyngdlös. Först nu lägger jag märke till hur fint det är här, innan kunde jag bara tänka på hur högt det var. Landskapet under mig är otroligt vackert, nästan för vackert för att vara verkligt. Jag ser mig andlöst omkring. Det här är helt otroligt, jag har precis utmanat en av mina värsta rädslor. Jag tog steget! Jag gjorde det!

Det som fick mig att ta steget var orden som mannen yttrade: "nej, jag kan inte hjälpa dig, detta är ett steg som du måste ta själv." Det fick mig att tänka på att jag måste kämpa för det jag vill ha. "Success isn't given, it's earned" är ett av mina favoritcitat. Jag vill bli modell och då måste jag kämpa för det. Jag kan inte förvänta mig att jag ska få hjälp utan jag måste klara mig själv. Det här är ett väldigt viktigt val för mig; om jag tar det här steget och blir modell kommer hela min framtid att förändras. Jag kommer att vara tvungen att flytta hit, jag måste byta skola, jag kommer att vara tvungen att bo ensam, utan att ha en enda människa jag känner i närheten och mina föräldrar kommer att hata mig för att jag inte följer deras planer; jag kommer att få ett helt nytt liv. Det här är mitt val, jag måste ta det här steget själv.

Nu är jag uppe vid avsatsen och mannen hjälper mig upp.

"Bra jobbat, det var modigt av dig att göra det trots att du var så rädd", säger han medan han knäpper upp selen.

"Fast jag har nog aldrig hört någon skrika så mycket", tillägger han och skrattar.

Jag bara ler svagt mot honom. Jag njöt på vägen upp men jag har inte återhämtat mig helt än. Det här var det värsta men samtidigt det bästa jag någonsin gjort.

När han har spänt loss mig går han ner för trappan och jag följer efter honom. Mina ben känns som spaghetti, kokt spaghetti.

När vi äntligen är nere på marken igen kommer Isac rusande mot oss.

"Du gjorde det!", skriker han med världens största leende på läpparna.

"Ja", svarar jag hest, allt skrikande var inte bra för min röst.

Mannen säger hej då till oss och vänder sig om för att gå tillbaka.

"Vänta!", ropar jag hest och han vänder sig om och väntar på att jag ska säga vad det är jag vill.

"Tack", säger jag och han ser undrandes på mig.

Jag vänder mig om följer efter Isac till limousinen. Jag tackade mannen för att han fick mig att inse att jag måste ta steget. Inte bara över avsatsen utan vidare i livet. Det var som om han fick mig att vakna upp, att komma ihåg varför jag är här. Han förstår nog inte vad jag tackade honom för men det spelar ingen roll. Han kanske förstår någon gång i framtiden eller också gör han det inte.

***

Jag sitter på mitt rum på hotellet. På vägen hem satt Isac och pratade om hur duktig jag var och hur stolt han är över mig. Han sa att de flesta modeller som lyckas ta sig igenom de första testen brukar ge upp här, de vågar inte ta steget. Han sa också att han inte trodde att jag skulle göra det eftersom det dröjde så länge. Sedan somnade han och jag tvingades lyssna på när han snarkade under resten av resan.

Ikväll ska Ester gå ut och äta med Mike så jag tänker bara vara på mitt rum och passa på att vila. Jag skulle egentligen vilja prata med henne om testet jag hade idag men vi hinner nog prata imorgon istället. Imorgon har jag fritid, jag är bara ett test kvar och det är på torsdag. Jag kan inte fatta att jag är så nära att uppfylla min dröm. Det är som om allting hittills inte har hänt på riktigt. Jag har inte vågat låta mig själv bli för glad för jag har hela tiden varit övertygad om att jag kommer att misslyckas till slut, men nu börjar ett hopp tändas i mig. Jag är nämligen ganska säker på att jag kommer att klara det sista testet för nu när de har fått mig att utmana alla mina rädslor finns det omöjligt något som jag inte klarar av.

Trots att jag har försökt att glömma drömmen som jag hade idag kan jag inte låta bli att tänka på den. Jag klarar knappt av att se Isac i ögonen nu, inte för att jag är rädd för honom som i drömmen utan för att jag skäms och för att jag har skuldkänslor över det jag drömde om honom. Jag insåg tidigare att jag faktiskt inte har gett honom någon riktig chans, jag har bara gått på magkänslan och känt redan från början att jag inte tycker om honom. Det kanske visar sig att han inte är så illa om jag faktiskt ger honom en ärlig chans.

Jag bestämmer mig för att gå ut och få lite frisk luft och går bort till korridoren. Jag börjar gå mot receptionen men när jag svänger runt hörnet stelnar jag till. Jag känner hur en stöt far genom hela min kropp. Är det här på riktigt? Det känns som om en iskall våg sköljer över mig där jag står – helt stilla – och känner mitt hjärta gå i tusen bitar.

----***----

Nytt kapitel! Hoppas ni gillar det! :)

//writer003