Modelldrömmen

Kapitel 24

"Men du förstår inte!", utbrister jag efter att mamma har gett mig en lång utskällning om varför jag måste komma hem och varför det här modelljobbet inte är bra för mig.

Ashley hade sparat en av bilderna på mig med de där killarna på nattklubben och nu har hon skickat den till mina föräldrar! Jag kan inte fatta att hon gjorde det! Det var det värsta som kunde hända med den bilden! Mina föräldrar är jättebesvikna nu, de har varnat mig mycket för det här men jag har inte lyssnat. Det värsta är att jag ler charmigt mot killarna och det ser verkligen ut som om jag tycker om att sitta där med dem.

"Nej, jag förstår inte! Vi har varnat dig för att modeller blir utnyttjade och du går till och med med på att bli det!"

Jag kan höra besvikelsen i hennes röst; det är inte så här de har uppfostrat sin dotter.

"Jag gick inte med på någonting! Jag var tvungen!", utbrister jag utan att kunna stoppa mig själv.

"Vadå tvungen? Vem tvingade dig?", frågar hon och nu låter hon istället orolig.

Jag skulle ha sagt att jag var med på det, men jag klarade inte av att säga det. Nu måste jag förklara varför jag var tvungen och jag kan inte berätta om testen för de skulle tycka att jag är jättedum som gör det här. Testen är jättekonstiga och de kommer inte att förstå varför jag går med på att göra dem, det är knappt att jag förstår det själv ens. Men jag vill så gärna klara det här och det kommer säkert att vara värt det sedan. Jag skäms för mycket för att berätta vad jag har gjort, jag måste säga något annat.

"Mamma, det hände bara en gång och det kommer aldrig att hända igen, du måste lita på mig" säger jag och ignorerar hennes fråga.

"Hur kan du vara så säker på det? Om någon tvingade dig den här gången kan de göra det igen".

Jag hör på henne att hon inte kommer att ändra sin åsikt oavsett vad jag säger.

"Jag bara vet det. Jag var tvungen den här gången men jag kommer aldrig att gå med på något sådant igen. När det hände var jag inte en godkänd modell än och modellagenturen måste ju se att folk gillar mig innan de kan anställa mig. Jag vet att det var fel sätt att göra det på men... Det spelar ingen roll för nu är jag modell och jag kommer aldrig att behöva göra det igen", förklarar jag och försöker att ljuga så lite som möjligt.

"Du vet inte vad de kan göra mot dig. Jag kan inte fatta att du tillät dem att behandla dig så där, det är vidrigt!"

Det tutar till i luren och jag inser att hon lade på.

Jag sitter med mobilen i handen och bara stirrar på den. Hur kunde det bli så här? Jag har äntligen lyckats ta mig igenom allt – eller nästan allt i alla fall – och så händer det här. Varför var Ashley tvungen att göra så här mot mig?! Mina föräldrar kommer aldrig att lita på mig igen. De tror att jag har blivit en helt annan person här, att det här livet har förändrat mig. Det har jag också men inte så som de tror. Jag är mer självsäker och det får mig att må mycket bättre, men de tror att jag har blivit ytlig och bara är ute efter uppmärksamhet. Jag slår vad om att de tror att jag låter alla killar hålla på så där med mig nu. Jag skäms så mycket över bilden att jag aldrig kommer att klara av att se dem i ögonen igen efter det här. Det är fruktansvärt pinsamt att just de av alla människor har sett den där bilden på mig.

Jag reser mig upp från platsen på golvet där jag suttit lutad mot sängen och det är först nu jag märker att mina kinder är alldeles blöta av tårar. Jag torkar snabbt bort tårarna och vänder mig om när jag hör att Ester är vaken.

"Hur är det?", frågar jag försiktigt.

"Jag vet inte, jag mår inte så bra", mumlar hon och tårar börjar rinna nerför hennes kinder igen.