Modelldrömmen

Kapitel 12

Det här är tredje dagen som jag är i LA. På min mamma lät det som att det var tredje veckan. Hon var inte arg längre, bara besviken och orolig och när hon hörde att det var jag började hon gråta.  

Jag berättade att jag har det bra och att jag har gjort flera fotograferingar för att se om jag kan bli modell. Jag berättade ingenting om testerna eller vad som har hänt egentligen. Mamma grät och bad mig komma hem men jag fortsatte att försöka övertala henne om att det här bara är bra för mig. Till slut gav hon mobilen till pappa istället. Han var också besviken men han var argare än mamma och sa att jag skulle ta nästa flyg hem. Vi fortsatte att diskutera det här ett tag och sedan sa jag: "Det har bara gått tre dagar, ge mig lite tid. Förlåt men jag måste göra det här", sedan la jag på.

Det var först när jag hade lagt på som jag insåg att jag grät igen. Jag är van vid att göra som mina föräldrar säger och vi brukar nästan aldrig bråka. Jag har aldrig hört mamma gråta innan och det känns hemskt att det är jag som är orsaken till att hon gör det nu.

Till min förvåning ringer de inte upp igen. De orkar antagligen inte försöka mer, jag vet inte hur många gånger de hade ringt innan jag äntligen ringde upp.

Jag vill inte att Ester ska se mig gråta igen, jag har redan gråtit alldeles för mycket. Därför går jag in i badrummet och låser in mig innan hon kommer tillbaka. När jag ställer mig framför spegeln blir jag alldeles chockad. Har jag sett ut så här hela tiden?

Jag har mörka ringar under ögonen och mascaran har kletats ut i hela mitt ansikte, mina ögon är dessutom alldeles röda efter allt gråtande. Jag tar av mig klänningen och lägger den på golvet. Jag har fullt med märken efter deras hårdhänta händer på min kropp och jag blir äcklad bara av att se på mig själv. Jag tar av mig underkläderna med och går in i duschen. Först står jag bara där och låter vattnet rinna över mig och sedan tar jag lite schampo och tvättar håret. Jag tvättar av sminket också och sedan tvålar jag in hela mig, det äcklar mig att jag har haft så många händer på min kropp.

När jag kommer ut känner jag mig mycket fräschare men jag skäms över märkena som syns på mina armar. Jag vet att jag egentligen inte borde skämmas över det – det är inte mitt fel – men jag kan inte låta bli.

Ester sitter på sängen och håller på med mobilen när jag kommer ut.

"Hur gick det? Med samtalet alltså", undrar hon.

"Sådär... De vill fortfarande inte acceptera det här och mamma grät och pappa var arg. Jag var tvungen att lägga på och jag tycker verkligen synd om dem. Det är jobbigt att veta att allt är mitt fel, att allt är på grund av mig".

"Det blir säkert bättre snart. När du har varit här en stund kommer de att märka att du klarar dig själv", säger hon lugnande.

"Vi får väl hoppas det", svarar jag med en suck.

"Var det okej att jag lånade duschen? Jag ville inte gå ut så där", säger jag och känner mig plötsligt väldigt oartig som bara går och duschar utan att fråga.

"Ja, det är klart. Du får låna kläder också. Jag tänkte att vi kunde gå och shoppa sedan om du vill", säger hon och lägger ifrån sig mobilen.

"Ja! Du anar inte hur mycket jag har längtat efter det!", utbrister jag tacksamt. Det här är precis vad jag behöver, lite uppmuntran efter allt som hänt.

"Så bra, då är det bäst att vi ser till att du är redo snart då", säger hon och ler.

Hon går fram till garderoben och när hon öppnar dörrarna blir jag chockad ännu än gång.