Modelldrömmen

Kapitel 29

Jag stirrar gapandes på mina föräldrar. Jag kan inte tro att det faktiskt är de som står här framför mig. Vad gör de här? Jag tror att Ester har insett vilka de är för hon har också blivit tyst nu. Mina föräldrar står och pratar med Mary och de har inte sett mig än. Vad ska jag göra? Eftersom de inte har sett mig än skulle jag kunna springa iväg och gömma mig. Men de har åkt enda hit för att träffa mig och de kommer de inte att ge sig förrän de har fått sin vilja igenom. Om jag springer och gömmer mig skjuter jag med andra ord bara fram problemet.

Därför går jag med osäkra steg fram till mina föräldrar, trots att det jag helst hade velat göra är att springa långt här ifrån utan att se mig om. Jag stannar cirka tre meter ifrån dem och Mary får syn på mig.

"Där är hon ju! Vanessa, dina föräldrar är här!", utbrister hon glatt som om det vore en glad överraskning.

Mina föräldrar vänder sig hastigt om och jag väntar på att de ska springa fram och krama om mig och att allt ska bli bra igen. För så är mina föräldrar, när de har saknat mig spelar det ingen roll hur mycket vi har bråkat, då är de bara glada att se mig igen. Men ingenting händer. De står kvar och ser tyst på mig och mamma får tårar i ögonen. Min blick flackar till Ester som står och ser från mig till mina föräldrar och tillbaka igen som om hon inte kan tro sina ögon. Jag låter blicken vandra vidare till Mary och det märks att hon inte fattar någonting; hon väntade sig det glada återförenandet av en lycklig familj. Jag flackar fram och tillbaka med blicken mellan Ester och Mary. Jag tittar på allt i rummet utom mina föräldrar.

"Vanessa"

Mammas röst bryts och jag tvingas vända blicken mot mina föräldrar igen.

Tårarna rinner nerför kinderna på mamma och jag känner hur jag själv får tårar i ögonen. Pappa bara står där och jag ser på hans stela min att han döljer alla känslor, men jag kan ändå se sorgen och smärtan i hans ögon. Hur kunde deras dotter svika dem så här? Lämna dem för att åka till en modellagentur i LA. En modellagentur. Låta sig utnyttjas av killar trots alla varningar. Förstöra den perfekta, lyckliga familjen och förstöra alla sommarplaner som de hade planerat tillsammans. Bebisen de höll i sin famn som verkade vara den perfekta dottern har vuxit upp och blivit en besvikelse. Trots att de har uppfostrat sitt barn för att hon ska bli ansvarsfull och framgångsrik förstör hon allting. Det här är inte den slags framgång de hade tänkt sig.

Vad har jag gjort? Tårarna rinner nerför mina kinder när jag rusar fram och slänger mig runt halsen på mamma. Jag bryr mig inte om att de är arga eller att de inte sprang fram till mig; jag måste få krama dem. På något sett har jag kunnat trycka undan alla känslor när jag inte har träffat dem men nu står de här framför mig och allting bara brister, alla känslor kommer på en gång. Jag har saknat dem så mycket och jag hatar att jag har behövt svika dem så här. Jag vet hur besvikna de måste vara och hur dåligt de måste ha mått hela tiden på grund av mig.

"Förlåt", snyftar jag och kramar om mamma som om jag aldrig kan släppa taget. Hon kramar mig tillbaka och vi bara står där och håller om varandra ett tag.

Till slut lossar jag försiktigt på greppet för att krama pappa också. Mamma vill först inte släppa mig men låter snart armarna falla och tar ett par steg bakåt. Jag vänder mig mot pappa och ser att han har tårar i ögonen. Jag har aldrig sett pappa gråta. Har jag verkligen sårat dem så mycket? Jag kramar honom och han kramar mig tillbaka, det gör mig väldigt lättad.

"Jag har saknat er", snyftar jag.

"Vi har saknat dig också, Vanessa", snyftar mamma.

"Vi var så oroliga för dig", tillägger pappa.