Modelldrömmen

Kapitel 1

Klockan ringer och jag sitter i biblioteket. Min nästa lektion är svenska och klassrummet ligger i andra delen av skolan. Jag plockar ihop mina böcker och springer så fort jag kan genom korridorerna. Egentligen ska jag sitta i klassrummet nu men jag är långt där ifrån.

Jag springer genom korridorerna som nu nästan är helt tomma på folk, det är bara de vanliga eleverna som alltid kommer eftersläntrande som inte har hunnit in än. Dörren till klassrummet är stängd men inte låst så jag öppnar den försiktigt och smyger in.

När jag kommer in i klassrummet är alla redan där och läraren står och pratar bakom katedern. Ett litet klick hörs när jag försiktigt stänger dörren efter mig och det blir genast alldeles tyst och alla blickar vänds mot mig. Läraren frågar var jag har varit och jag säger precis som det är, att jag satt och läste i biblioteket och glömde bort tiden.

"Typiskt Vanessa", säger någon och alla skrattar. Det är nog ingen mer än jag i klassen som kommer för sent av den anledningen.

Jag sätter mig ner på min plats och öppnar böckerna samtidigt som jag försöker att inte tänka på mina rodnande kinder. Jag brukar aldrig vara i centrum för allas uppmärksamhet och det är något jag brukar vara ganska nöjd med; nu var jag plötsligt i fokus för allas blickar och det trivdes jag absolut inte med. Jag är egentligen inte en sådan där tråkig människa som alla verkar tro att jag är, men jag kan väl inte klandra dem direkt, de har bara fått se en sida av mig och det är den jag visar upp här i skolan. Här är jag blyg och tillbakadragen men det beror mest på att det inte finns någon som jag trivs med och kan vara mig själv med. Och sedan har vi plugget; jag pluggar mycket men jag gör mycket annat också, ändå är det bara mina skolresultat som folk känner igen mig för.

***

Lektionen segar sig fram och när den äntligen är slut cyklar jag hem; det var sista lektionen för idag.

Det ingen hemma när jag låser upp dörren och kliver in, mina föräldrar jobbar och jag har inga syskon. Jag går direkt fram till spegeln i hallen och ser tillbaka på tjejen framför mig. Jag har ett par vanliga blå jeans och en grå hoodie som inte visar mina former. Jag vet egentligen inte varför jag har så tråkiga kläder, jag är ganska blyg och det påverkar väl klädvalen en del också antar jag. Mina klädval fångar inga blickar men för mycket uppmärksamhet gör mig ändå bara obekväm. Det är egentligen inte själva uppmärksamheten som stör mig, det är varför folk kollar. Jag skulle inte ha något emot lite uppmärksamhet om jag vore säker på att det är för en bra sak men eftersom mitt självförtroende inte är på topp inbillar jag mig alltid att det inte är det.

Jag byter om till träningskläder, ett par korta svarta shorts och ett tajt rosa linne och sedan sätter jag upp håret i en tofs. Mitt hår är jag faktiskt jättenöjd med, det är långt och ljust och det har sådana där perfekta vågor. Jag älskar att träna, det får mig att känna mig så fri. När jag tränar är jag inte blyg, då kan jag vara mig själv utan att bry mig om vad andra tycker.

Jag låser dörren efter mig och börjar direkt springa min vanliga runda mot parken i närheten av mitt hus. Jag har inte sprungit speciellt långt när jag hör någon ropa.

"Du! Tjejen som springer!"

Jag stannar upp och vänder mig om och där står en kille som lika gärna skulle ha kunnat komma direkt från en modevisning eller en modefotografering. Han är vältränad men inte för muskulös och hans hud är så där perfekt solbränd. Jag skulle ljuga om jag sa att han var något annat än snygg. Han ser ut som en sådan där kille som skulle kunna få vilken tjej som helst att bli knäsvag bara genom att le lite och nu pratar han med mig av alla människor.