Modelldrömmen

Kapitel 38

"Jag vet verkligen inte Ester".

Jag ser förvirrat på henne; jag kan inte förstå varför hon är så arg på mig.

"Du har varit helt uppslukad av all uppmärksamhet i kväll och jag antar att du inte ens har tänkt på att jag inte känner en enda människa här. Dessutom har du bara presenterat mig som din make up-artist överallt, det låter som om jag bara jobbar för dig inget mer", säger hon sårat och vägrar att titta på mig.

"Men Ester..."

"Du har lämnat mig ensam hela kvällen! Visst, alla kanske känner till dig nu, men jag har inte passat in någonstans för ingen vet vem jag är! Du bara försvann och brydde dig inte om mig överhuvudtaget!", fortsätter hon ilsket.

"Förlåt Ester. Jag visste inte..."

"Vadå visste inte?!", utbrister hon och jag kan se tydligt hur sårad hon är.

"Jag visste inte att du kände så. Jag tänkte att det var bäst att presentera dig som min make up-artist så att de vet vem du är, jag trodde inte någon skulle bry sig om ifall jag sa att du är min kompis också".

Jag ser ursäktande på henne, jag visste inte att det här var så viktigt för henne. Vi har kommit nära varann nu och jag förstår varför hon blir sårad av att höra att hon bara är min make up-artist men vad skulle jag ha sagt liksom? "Det här är Ester, min make up-artist och bästa vän". Visst, jag kunde ha sagt så men jag tänkte att det kanske inte direkt var någon som brydde sig om att hon är min kompis också. Jag hade ingen aning om att hon skulle ta så illa upp av det.

"Men resten av kvällen då?", frågar hon och fäster en hårslinga bakom örat.

"Jag var tvungen att hälsa på alla människor som kom fram till mig och sedan träffade jag Elisabeth igen och pratade med henne en stund. Jag hade fullt upp helt enkelt, förlåt", svarar jag och får genast dåligt samvete.

Jag får väl erkänna att jag glömde bort henne lite där mitt i allt. Det var inte meningen men jag hade verkligen fullt upp, det var så många människor som ville prata med mig helt plötsligt.

"Du vet att det bara är du som är känd. Du vet att ingen vet vem jag är och ändå lämnar du mig bara. Du vill bara få uppmärksamhet, det är det enda du bryr dig om. Det var därför du lämnade mig, eller hur? Du insåg att du hade fått den uppmärksamhet du så gärna ville ha och då behövdes inte jag längre".

Hennes blick är fylld av ilska och jag känner knappt igen henne längre, det här är verkligen inte likt henne. Varför anklagar hon mig så här?

"Lägg av! Du vet att det där inte är sant! Jag skulle aldrig göra något bara för uppmärksamhetens skull!", utbrister jag argt.

Hur kan hon ens tro något sådant?! Hon vet mycket väl att jag inte alls bara vill ha uppmärksamhet och även om jag kanske inte har varit den bästa vännen i kväll tycker jag att hon överreagerar gällande hela den här grejen.

"Jaså? Var det därför du lät alla de där killarna ta på dig?", snäser hon.

"Va? Vad pratar du om?", frågar jag förvirrat. Jag kan inte tro att det är min bästa vän jag ser framför mig just nu.

"På bilden, Ashleys bild", säger hon och när jag inser vad hon menar ser jag sårat på henne.

"Hur kan du säga så?!", utbrister jag och kämpar för att inte låta tårarna tränga fram i ögonen. Hon vet hur ledsen jag blev av att Ashley anklagade mig för det där och nu gör hon också det.

"Du vet att jag var tvungen och du vet att jag mådde dåligt av det!", utbrister jag och min röst bryts i slutet.

Jag kan inte fatta att hon säger det här, hon vet att jag hatade varje sekund av det. Jag blev nästan våldtagen och här sitter hon och påstår att jag var med på det.