Modelldrömmen

Kapitel 20

Jake kysser en tjej i korridoren. Hon är upptryckt mot väggen och hennes händer knäpper upp hans skjorta medan de hungrigt kysser varandra. Hennes ben är slingrade runt hans midja och han håller händerna under hennes lår för att stödja henne. Jag vill inte se det här men jag kan inte röra mig, det känns som om mina fötter är fastklistrade i golvet.

Jake börjar fumla med låset till dörren som är bredvid dem och tjejen klämmer åt med benen för att hålla sig kvar runt hans midja. Precis innan han stänger dörren efter sig får han syn på mig och höjer på ena ögonbrynet som för att fråga vad jag stirrar på.

Jag antar att känslorna jag hade för honom var äkta trots allt för mitt hjärta ligger i spillror nu och jag känner en tomhet inom mig. Hur kunde han göra så här? Jag vet att jag egentligen inte har någon rätt att anklaga honom för någonting för vi känner ju knappt ens varandra. Men ändå känns det som ett otroligt stort svek mot mig; han kysste mig först men det betydde bevisligen ingenting för honom.

Jag kan äntligen röra på mig igen och fortsätter att gå mot receptionen, snabbare nu. När jag går förbi dörren till rummet känner jag hur bitarna av mitt hjärta krossas ännu mer. Jag visste inte ens själv att jag brydde mig så mycket som jag faktiskt gör.

Jag kommer fram till receptionen och går ut genom dörren. Jag står här ute på gatan och fokuserar bara på att andas. Jag ska inte börja gråta igen; jag har gråtit mer den här veckan än vad jag brukar göra på ett helt år.

Bilarna kör förbi framför mig och tutar, gasar och bromsar, det är allt annat än tyst här. Plötsligt hör jag någon harkla sig och vänder mig om mot ljudet. Bredvid mig står Tyler, för en gångs skull är han allvarlig.

"Har det hänt någonting?", frågar han och ser lite obekväm ut över att ha hittat mig sådan här. Jag ser antagligen helt förstörd ut, ibland behövs det inga tårar för att visa hur förkrossad man är.

"Nej, jag ville bara få lite luft", svarar jag och ler övertygande.

"Skulle du vilja ta en drink? Jag bjuder", säger han sedan och nu är hans vanliga flin tillbaka.

"Varför dricker alla hela tiden? Har ni inget bättre att hitta på?", frågar jag och jag är seriöst intresserad av svaret för det verkar som att alla här bara vill dricka hela tiden.

"Nej, jag tror faktiskt inte det. Har du något bättre förslag?", frågar han roat.

Jag funderar en stund och sedan får jag en idé; vi borde göra något annorlunda. Det var längesedan jag gjorde något annat som inte har med modelltesten att göra. Det var förresten längesedan jag roade mig över huvud taget, om man inte räknar in festen då.

"Vi skulle kunna åka till en nöjespark", föreslår jag.

"Som en dejt?", frågar han och flinar.

"Det sa jag inte", svarar jag leendes.

"Visst, ska vi åka med en gång då?", frågar han och ler världens vackraste leende, eller näst vackraste...

Det blir snabbt bestämt att vi ska åka till nöjesparken så vi går till våra rum för att hämta det vi behöver. Jag inser att jag redan mår bättre; jag är självklart inte oberörd men jag har blivit lite uppiggad i alla fall.

Det slår mig att mitt självförtroende verkligen har blivit bättre när jag har varit här, jag skulle till exempel aldrig ha vågat fråga en kille om han ville åka till en nöjespark med mig innan. Jag hade inte vågat visa mig i underkläder eller kyssa en helt främmande kille heller. Mina föräldrar tror att det här bara är dåligt för mig, men jag tror att det är tvärt om. Jag har aldrig varit så här självsäker innan, ingen skulle ens kunna gissa att jag är blyg längre. Jag har blivit utnyttjad precis som de varnade mig för men jag har också blivit starkare som person och så fort testen är över kommer ingen att få behandla mig illa för då ska jag ta tillbaka min värdighet igen.