Modelldrömmen

Kapitel 51

"In med hakan! Lite neråt också!"

Fotografen står och gestikulerar vilt bakom kameran för att visa vad han menar. Vi har hållit på i lite mer än en timme men vi har inte fått den perfekta bilden än, fotografen nöjer sig bara med det absolut bästa.

"Här, ta ett glas vatten".

Ava kommer fram till mig där jag står framför den vita duken.

"Tack"

Jag ler tacksamt och tar en klunk ur glaset. Min hals hade blivit alldeles torr och det är väldigt varmt här inne så det är skönt med något svalkande.

"Jag är ledsen att det tar så lång tid, jag vet inte vad jag gör för fel", suckar jag och ler sorgset. Det känns som att jag tar upp alldeles för mycket av deras tid.

"Det är ingen fara. Det är inte alls ovanligt, vi håller nästan alltid på så här länge. Vogue är en stor tidning och det duger endast med det bästa. Jag är säker på att vi får den perfekta bilden snart", svarar hon och tar emot det tomma glaset som jag räcker henne.

Hennes ord piggar upp mig lite och ger mig lite nytt självförtroende så jag säger till fotografen att jag är redo och så börjar det igen.

"Se rakt in i kameran, böj huvudet en aning neråt och dra in hakan".

Mina ögon tåras av fläkten som står framför mig. Meningen är att den ska ge mer liv åt håret men den gör att jag får stå och blinka hela tiden för att inte tårarna ska börja rinna.

"Bra! Stanna där! Ge mig det där vackra leendet nu!", ropar fotografen ivrigt och jag ler och ser in i kameran med en glittrande blick. Ännu en blixt far över rummet och bländar mig och jag väntar spänt på vad fotografen ska säga.

"Perfekt! Där har vi det!", utbrister han och börjar knappa in lite saker på sin dator.

"Vi kommer att behöva retuschera lite för att få ljuset att hamna på rätt ställen och för att få den rätta lystern i din hud men annars är allting perfekt. Bra jobbat!", fortsätter han och kommer fram för att skaka min hand.

"Tack så mycket!", säger jag glatt och tar tacksamt emot lönechecken som Ava kommer med.

Jag går och byter om och säger sedan hej då till alla innan jag följer med samma vakt som jag kom hit med. Den här gången ser jag till att hålla tyst och att hålla blicken framåt hela tiden så att jag märker om han stannar. När vi till slut är nere och skiljs åt igen har vi inte utbytt ett ord.

Jag går ut genom de stora glasdörrarna och vinkar till mig en taxi. Jag har inte bokat någon skjuts med limousinen eftersom jag inte visste hur lång tid det här skulle ta. Min rygg är alldeles stel efter att jag har stått stilla så länge och inte fått röra mig det minsta förrän under vattenpausen, men jag antar att det är sådant här jag får räkna med nu när jag är modell.

När jag har satt mig i taxin plockar jag upp min lönecheck och drar ut den ur kuvertet för att se hur mycket jag fick. Vogue är inget sådant ställe där jag kan förhandla om min lön och om jag ska vara ärlig spelar det ingen roll för det här jobbet hade jag gärna gjort gratis, pengarna är bara ett plus.

När jag får se lönen drar jag chockat efter andan; det är riktigt mycket, mer än vad jag någonsin fått. Jag lägger ner den i kuvertet igen och lägger beskyddande ner det i fickan, det här är inget jag vill tappa bort precis. Det är helt otroligt hur man kan tjäna så här mycket på en fotografering, det hade jag inte ens kunnat föreställa mig.

Trots att jag verkligen har haft kul känner jag mig alldeles utmattad av den här fotograferingen och min mage kurrar och jag börjar få huvudvärk, förmodligen på grund av att jag inte har ätit. Jag lutar mig tillbaka i sätet och plockar upp mina hörlurar för att slippa ljudet av all trafik på gatorna.