Modelldrömmen

Kapitel 34

Huset som är så vackert på utsidan är riktigt fult på insidan. Vi hade förväntat oss en mysig liten stuga men när vi öppnade dörren stod vi i en liten hall med endast en glödlampa hängandes i taket, inte ens en riktigt lampa. Golvet består av träplankor och en gammal, smutsig trasmatta ligger på sned längre in i hallen. Väggarna består också av mörka träplankor och det finns varken möbler eller prydnader här.

"Vad är det här för ställe?! De kan inte på allvar mena att vi ska bo här!"

Esters rop ekar i huset.

Jag drar i ett snöre bredvid glödlampan och den blinkar lite innan den ger ifrån sig ett svagt ljus. Jag går försiktigt in i huset och vidare in i köket. Skåpsluckorna är öppna och allt porslin är smutsigt. Ett runt träbord står till vänster i rummet med tre pinnstolar runt.

"Det här ser ju ut som ett spökhus! Vi kan inte bo här, Vanessa!", utbrister Ester efter att kommit in i köket efter mig.

"Jag tror inte att vi har något val", svarar jag och ser mig äcklat omkring på spindelnäten i hörnen och smutsen på bänkarna och på golvet.

Vi går vidare in i det sista rummet. Huset är väldigt litet, till och med mindre än vad det ser ut på utsidan. Det sista rummet är tomt, förutom två sovsäckar som ligger på golvet och förmodligen är tänkta som våra sovplatser. Det finns ett smutsigt fönster på ena väggen och ljusrosa gardiner hänger på sned.

"Hur kan man låta ett så vackert hus se ut så här på insidan?!", utbrister Ester.

"Vi kan inte sova här, vi måste sova ute", konstaterar jag.

"Ute?!", utbrister hon och stirrar chockat på mig.

"Vi kan köpa nya sovsäckar och sova i trädgården istället", förklarar jag.

"Aldrig i livet att jag sover ute!"

Hon skakar bestämt på huvudet.

"Är det bättre att sova här inne, eller?", frågar jag och höjer på ögonbrynen.

***

Vi åker med en taxi ner till en liten by för att köpa grejerna som vi behöver. Jag lyckades övertala Ester rätt så snabbt om att det är bättre att sova ute i trädgården än inne i det där äckliga huset. På vägen till byn berättar taxichauffören att ingen vill bo i huset på grund av ett rykte som har spridit sig i byn. Ingen har varit innanför häckarna men alla har hört talas om den fina, lilla stugan och den sagolika trädgården. Chauffören säger att ryktet egentligen bara är skitsnack men berättar ändå:

"Det var en dam som bodde där en gång i tiden. Hon älskade sin vackra stuga och var noga med att sköta om sin trädgård. Hon hade det lika fint inne i huset som i trädgården men så plötsligt en dag dog hon. Ingen vet egentligen vad som hände men det var förmodligen en hjärtinfarkt eller något liknande. När hon dog var det ingen som tog över huset och därför har det bara fått stå tomt. Trots det är trädgården alltid lika välvårdad; folk säger att det är hon som kommer tillbaka och sköter om den ibland. De säger också att hon är inne i huset och spökar eftersom hon bara kan sköta trädgården och är missnöjd över hur det ser ut där inne."

"Nu kan vi verkligen inte bo där!", utbrister Ester och ser riktigt skärrad ut.

"Men det är ju bara ett fjantigt rykte, det är inget att bry sig om. Vi sover dessutom utomhus istället och där är det ju jättefint", svarar jag lugnt; jag tror inte på sådana där historier.

***

"Usch, det här är det värsta jag har varit med om", klagar Ester när vi kryper ner under filtarna.