Modelldrömmen

Kapitel 36

"Jag ger upp nu!", utropar jag irriterat.

Jag har gått fram och tillbaka på golvet minst 50 gånger och än är de inte nöjda. Jag har på mig ett par svarta bootcut byxor och en vit polotröja. Inte nog med att tröjan sticker och kliar precis överallt, jag är dessutom så varm att jag tror att jag snart kommer att flyta ur kläderna.

Jag har också på mig ett par svarta platåskor, jättefula om du frågar mig. Jag har verkligen försökt att gå så bra jag kan men Michael och Evelyn klagar på mig hela tiden. De säger att det ser stelt ut och att jag inte rör mig så självsäkert som jag borde. Enligt mig är det skornas fel för de är jätteklumpiga och det kan inte vara meningen att man ska gå i sådana här.

"Kom igen, Vanessa, du klarar det", säger Ester för säkert tjugonde gången.

"Men vad gör jag för fel?!"

Nu orkar jag inte vara trevlig längre, jag kommer att få ett utbrott när som helst.

"Du måste gå mer avslappnat, låtsas att du är tyngdlös och bara svävar fram, håll hakan högt och se överlägsen ut", instruerar Michael.

Ha! Tyngdlös! Hur ska det gå till med de här skorna?!

Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök innan jag gör mig redo för den riktiga modevisningen. Jag sätter en fot framför den andra, sedan nästa fot... Jag vinklar huvudet en aning bakåt för att se mer överlägsen ut och kollar nonchalant rakt fram när jag går förbi Mikael och Evelyn, bara för att visa hur lite jag bryr mig.

"Perfekt! Så ska det se ut!", utbrister de samtidigt.

"Va?"

Jag vänder mig förvirrat om.

"Det är perfekt, det är så du skulle ha gjort hela tiden! Med den stilen kommer du att få alla att känna sig underlägsna!", utbrister Michael upphetsat.

"Men är det verkligen en bra sak?", frågar jag skeptiskt.

"Ja, absolut! Publiken älskar sådana modeller! Du ska liksom inte se kaxig ut, du ska bara se naturligt överlägsen ut", svarar han.

"Ehm... okej", svarar jag, fortfarande misstänksam.

"Gå och byt om nu så ses vi bakom scenen om en timme", säger Michael ivrigt och rusar iväg.

"Det är faktiskt sant, du såg... Jag vet inte... Du var jättecool", säger Ester när hon kommer fram till mig.

***

En timme senare står jag bakom ridån som döljer mig från alla okända människor där ute. Nu har jag på mig ett par vita jeans och en svart polotröja. Utanpå den har jag en beige kappa som går ner till knäna och jag har på mig ett par svarta pumps. Mitt hår är uppsatt i en stram hästsvans och jag har massor med eyeliner runt ögonen. Vingen är jättebred och jag tycker verkligen att det är fult men modeller på modevisningar brukar ju vara lite konstigt sminkade så jag antar att det finns någon mening med det.

Jag gillar kläderna men inte frisyren eller sminket, men det spelar ingen roll för jag ska gå catwalk för första gången och jag är så taggad!

"Ten seconds!", ropar någon och alla modeller ställer sig på led.

Jag skyndar mig in i ledet; det känns tryggare att vara någonstans i mitten så att jag inte behöver vara längst fram eller längst bak. Nu börjar jag bli nervös, jag känner mig helt skakig och mitt hjärta bultar så att det känns som om folk runt omkring mig borde höra det. De andra modellerna ser helt uttryckslösa ut, det var som om de förvandlades till robotar när de ställde sig i ledet, det kanske är någon slags mental förberedning eller något.