Modelldrömmen

Kapitel 11

Det bultar i huvudet, det känns som om någon slår mig om och om igen. Jag öppnar ögonen och bländas direkt av det starka ljuset. Var är jag?

Jag ligger i en stor dubbelsäng, lakanen är vita som på ett hotell. Kudden är alldeles fläckig efter min svarta mascara. Rummet är stort, väggarna är ljust gråa med fina blommönster på. Det står ett sminkbord mot väggen framför mig och det är fullt med smink utspritt där, minst hälften av alla sakerna vet jag inte ens hur man ska använda. Bredvid sminkbordet står en garderob och lite längre bort finns det en dörr som antagligen leder in till badrummet. På väggen till höger om mig finns det ett stort fönster och det är därifrån ljuset kommer. Till vänster, bredvid sängen står det en vit soffa och mittemot den är det en stor platt-tv. Väggen som tv:n sitter på går bara ut till en tredjedel av rummet ungefär, det är som om den finns där bara för tv:ns skull. Bakom väggen finns hallen, den känner jag igen från igår.

Plötsligt kommer fler minnen tillbaka och det tar inte lång tid innan jag kommer ihåg allt. Jag pratade med Jake, sedan dansade jag och sedan är minnena svaga, som när man försöker att minnas en dröm. Men de finns där, de smärtsamma minnena. Jag tvingades följa med de där killarna och sedan vill jag inte minnas längre, men det gör jag tyvärr. Det sista jag minns är att Ester tog med mig hit och gav mig vatten och att jag spydde på golvet.

"Åh, du har vaknat. Hur mår du?", frågar Ester som plötsligt kommer in i hallen. Jag börjar genast gråta utan att kunna hindra mig själv.

Hon kommer fram och sätter sig på sängen med ett oroligt ansiktsuttryck. Det gör bara ännu mer ont i huvudet när jag gråter så jag lugnar mig lite och sätter mig upp.

"Vill du prata om det?", frågar hon vänligt och räcker mig ett glas vatten och en Ipren.

Jag är tyst en stund och vet inte vad jag ska säga, jag får ju inte berätta något.

"Förlåt för att jag spydde på golvet", säger jag istället. Jag känner mig så dum, hon hjälpte mig och det första jag gör är att spy på golvet och sedan lämna allt till henne.

"Det gör inget, jag tog hand om det. Men vad hände igår egentligen?"

Hon ser bekymrat på mig och jag ser ner på täcket. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vågar inte riskera att bli av med modellkarriären nu när det har gått så bra och vem vet vad killarna skulle hitta på om de fick reda på att jag hade berättat.

"Vanessa?"

"J-jag får inte berätta n-något", stammar jag med tårarna rinnandes nerför kinderna.

"Vem har sagt det?", frågar hon allvarligt.

Jag svarar inte och tårarna fortsätter att rinna trots att jag gång på gång torkar bort dem.

"Vanessa? Du kan berätta för mig, ingen behöver veta att du har sagt något. Du kan lita på mig, jag lovar."

"O-okej"

Jag harklar mig och tar ett djupt andetag för att återhämta mig. Jag vet att jag egentligen inte borde berätta, men om hon inte berättar för någon är det väl okej antar jag och jag känner att jag måste få ur mig det här, jag orkar inte hålla det för mig själv.

"Det var efter det där testet igår... När vi hade varit på scenen stod jag och dansade med några killar på dansgolvet och plötsligt blev allting helt dimmigt och jag kunde inte tänka klart. De tog med mig ut och började gå därifrån. Jag frågade vart vi skulle och de tog med mig till deras hotell. Jag var så svag, jag kunde inte ens gå själv. De slängde mig på sängen och..."

Jag får inte fram orden, jag klarar inte av att berätta om det.

"Jag ville inte, jag ville göra motstånd men jag var så svag..."