Modelldrömmen

Kapitel 35

"Lever hon?! Hon måste bli bra igen! Det här är ert fel!"

"Lugn, annars får du gå här ifrån!"

"Men det är ert fel! Kolla på henne! Hon hade inte behövt se ut så där om det inte vore för er!"

"Vad är det för fel på mitt utseende?", mumlar jag och kämpar för att få upp ögonlocken.

"Vanessa! Du lever!"

Ester kastar sig ner över mig och jag känner hur en smärta strålar ut i mitt huvud och i min ena arm.

"Jag trodde du var död, Vanessa! Jag har varit så rädd!"

Ester sätter sig bredvid mig med tårar i ögonen.

"Mitt huvud...", stönar jag och försöker att sätta mig upp.

"Ambulans är på väg, bara ligg kvar där", informerar Daniel och trycker ner mig mot sanden igen.

"Är det illa?", frågar jag och känner försiktigt på pannan.

Jag drar chockat efter andan när jag ser blodet på mina fingrar.

"Jag blöder!"

"Åh du skulle bara veta hur du ser ut", suckar fotografen.

"Vi fick i alla fall några bra bilder till slut, men du skulle inte ha ätit frukost så sent för din mage var inte helt platt och ditt hår var smutsigt. Du har tur som lyckades ändå", fortsätter han.

"Det är väl inget fel på min mage?! Och mitt hår! Hur skulle jag kunna duscha när vi får bo i ett sådant hus?!", skriker jag argt åt fotografen. Han har ingen rätt att klaga på mig. Jag höll nästan på att dö och han klagar på min mage trots att jag är smal jämfört med medelmåttet.

"Lugn, du måste vila", säger Daniel och trycker ner mig mot sanden igen.

Jag lägger mig ner igen och suckar frustrerat.

"Du måste nog stanna på sjukhuset i natt, men imorgon ska du med flyget till New York", säger Daniel obekymrat.

"Va?! Vadå New York?!", utbrister jag och sätter mig upp igen.

"Men kan du bara ligga kvar på marken?!", utbrister han och trycker ner mig ännu en gång.

"Men...?"

"Du ska vidare till New York imorgon och det är en order från din chef. Du lyckades bra med fotona här och vi hade gärna tagit fler, men din chef har redan skickat flygbiljetterna", förklarar han.

Jag stirrar bara gapandes på honom och tänker precis ställa fler frågor när jag hör ambulanssirener komma närmare i hög fart.

***

"Så... Vi ska till New York...", säger jag när Ester kommer in nästa morgon.

Jag ligger i en sjukhussäng med ett bandage runt huvudet. Det var inte så farligt i alla fall, det är mest skrapsår på utsidan och de har sytt några stygn i armen men det var inget allvarligt. Jag hade dock fått en ganska stor hjärnskakning och de rekommenderade mig att ta det lugnt men jag behöver inte stanna kvar på sjukhuset i alla fall.

"Hur mår du?", frågar Ester bekymrat.

"Jag är okej, lite yr bara", svarar jag och ler svagt mot henne.

***

"Det här är inte klokt! Jag trodde att det skulle bli bättre här!", utbrister Ester när taxin har släppt av oss.