Modelldrömmen

Kapitel 18

Jag står högt uppe på en avsats och en tjock gummilina är fastsatt i en sele som jag har på mig. Långt där nere står det en massa människor och väntar; väntar på att jag ska hoppa.

Jag ser ut över bergen framför mig, det är vackert som på ett vykort. Jag känner mig faktiskt inte alls rädd, jag känner mig bara fri. Det blåser i mitt hår och jag sluter ögonen. Jag sträcker ut armarna och faller; faller och väntar på att sugas upp i luften igen.

Ingenting händer, jag fortsätter att falla. Jag öppnar ögonen och ser att linan är borta. Vart tog den vägen? Var är jag? Allt jag kan se är mörker. Jag väntar på att slå i marken men det kommer inget, jag bara fortsätter att falla. Jag blundar och skriker.

Plötsligt känner jag någon stryka mig över kinden. Jag öppnar ögonen och nu sitter jag i limousinen igen.

"Schh, det var bara en dröm", säger Isac lugnande.

Jag ser mig förvirrat omkring, jag måste ha somnat fastän att jag bestämde mig för att inte göra det. Nu sitter Isac precis bredvid mig, så nära att våra lår snuddar vid varandra. Han lägger handen på mitt knä och låter den sakta glida högre upp längs låret.

"Vad gör du?!", utbrister jag och försöker att knuffa bort honom.

Jag sitter så nära fönstret det går så jag kommer inte undan, det är bara han som kan flytta på sig.

"Kom igen, ingen behöver veta något", svarar han.

"Va?"

Jag ser oförstående på honom. Vad pratar han om? Ingen behöver veta vad?

Han börjar knäppa upp mina shorts och plötsligt fattar jag precis vad han pratar om.

"Nej, sluta!", skriker jag och slår bort hans händer.

"Kom igen", säger han otåligt och kämpar emot mina händer som försöker knuffa bort honom.

"Låt mig vara!", skriker jag medan jag hoppas att bilen ska stanna snart och att chauffören ska meddela att vi är framme.

"Gör det för min skull då", säger han och tar tag om mina handleder.

Jag försöker dra bort hans händer men det går inte så jag börjar slå honom istället men det resulterar bara i att han håller fast mig.

"Snälla, jag vill inte", säger jag med tårarna rinnandes ner för kinderna.

"Det tror jag visst att du vill. Du vill ju bli modell, eller hur? Jag kan säga till chefen att du inte klarade testet även om du gör det. Gör det här så säger jag att du klarade testet alldeles utmärkt", säger han och ler det där äckliga leendet.

"Det är inte rättvist", snyftar jag.

"Livet är inte rättvist, gumman", svarar han med sin äckligt lugna röst.

Plötsligt blir allt svart och jag skriker.

Jag öppnar ögonen och rycker till när jag får se Isac sitta och titta fundersamt på mig. Det slår mig att han sitter längre bort och att han inte har det där skrämmande ansiktsuttrycket längre. Lättnaden fyller genast min kropp och jag lutar huvudet mot nackstödet med en lättad suck. Jag trodde att det första var en dröm som jag vaknade upp ur men tydligen var det andra också en dröm, jag bara drömde att jag vaknade. Jag är så lättad att jag vill gråta.

"Vad drömde du?", frågar Isac och jag rodnar.

"Inget särskilt", svarar jag och undviker hans blick.

"Det verkade inte vara 'inget särskilt'. Du grät och sedan skrek du".

Han ser bekymrat på mig.