Modelldrömmen

Kapitel 52

Jag vaknar en halvtimme senare efter att ha lagt mig ner för att vila en stund till. Jag känner till min lättnad att huvudvärken har lättat betydligt. När jag ställer mig framför spegeln suckar jag; det här är en av mina sämre dagar, en av de dagarna då jag undrar vad sjutton jag gör här som modell.

Jag sätter upp håret i en slarvig knut, sedan stryker ett lager mascara över ögonfransarna och lägger på lite puder. Jag ser på mig själv i spegeln igen och rycker på axlarna, det blev bättre i alla fall.

Jag tar på mig mina svarta Nikeskor och lämnar rummet för att gå och prata med Alex om mitt beslut.

När jag har knackat på dörren börjar jag fundera på var han kan vara. Det verkar inte som om han är där inne, han kanske jobbar eller något. Men jag behöver verkligen prata med honom nu, jag måste få berätta vad jag har kommit fram till. Jag låg och tänkte på det här i natt och jag fick en jättebra idé som jag tror kommer att fungera.

Precis när jag tänker vända om och gå tillbaka till mitt rum igen öppnas dörren och Alex står framför mig med endast ett par byxor på sig. Plötsligt slår det mig, han sa ju att han skulle vara med Ester igår.

"Just det, förlåt, jag hade glömt", mumlar jag och rodnar.

Han bara skrattar åt mig med ett stort flin på läpparna så jag antar att jag inte störde så mycket i alla fall.

"Jag måste verkligen prata med dig", säger jag bedjande och han går in igen för att säga till Ester att han kommer om en stund.

"Så... Vad är det som är så viktigt?", frågar han, fortfarande med ett flin på läpparna.

"Jag har bestämt mig nu", säger jag och när han inte säger något fortsätter jag:

"Jag måste hem till Sverige".

Hans min förändras genast och han ser med ens väldigt sorgsen ut.

"Vänta, låt mig förklara!", utbrister jag snabbt innan han också blir sur på mig.

"Jag ska inte stanna där, jag måste bara göra en sak", förklarar jag och hans min blir istället förvirrad.

"Jag tänkte att jag kunde åka hem så att jag kan träffa mina föräldrar innan skolan börjar och sedan kan jag gå i skolan första dagen och se hur det känns. Sedan kan jag åka tillbaka hit och skaffa hemundervisning precis som du och Jake sa och så kan jag åka hem och hälsa på mina föräldrar ibland. Om jag åker hem och går i skolan i alla fall första dagen kanske det blir lättare att övertala mina föräldrar också".

Orden rusar ur munnen på mig och jag tar ett djupt andetag för att få luft igen.

"Det låter jättebra! Jag visste att du skulle hitta på något, det är klart att du inte skulle överge oss".

Han rufsar om i mitt hår med handen. I vanliga fall skulle jag ha knuffat bort honom och sagt åt honom att låta bli mitt hår men nu är jag för glad för att bry mig.

"Häng med in och berätta för Ester", säger han och innan jag hinner protestera lägger han armen om mina axlar och drar med mig in i rummet.

Ester ligger på sängen med mobilen i händerna och när hon får se mig stelnar hon till.

"Ester...", säger jag försiktigt.

"Vanessa, jag är ledsen men jag klarar inte av att prata med dig just nu", säger hon sorgset utan att möta min blick.

"Jag behöver inte lämna er", säger jag och hon ser upp och möter min blick igen.

"Jag har en idé nu och jag kanske kan lösa allt och få stanna här", fortsätter jag och hon skiner genast upp.