Modelldrömmen

Kapitel 60

Klockan sju går vi ut genom receptionen tillsammans för att sätta oss i den väntande limousinen. Igår spenderade vi hela dagen inne på våra rum med att packa och bara ta det lugnt. Nu ska vi åka till flygplatsen för att återvända hem till Sverige igen och jag sätter mig i limousinen med blandade känslor. Jag vill verkligen att allt ska gå bra så att jag kan åka tillbaka hit och fortsätta mitt liv här sedan. Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket men en obehaglig känsla i bröstet påminner mig hela tiden om att de kanske inte vill träffa mig och det är det jag är mest nervös över just nu.

Det är Jake, Alex, Ester och jag som åker. Ester vill se Sverige igen och Alex är nyfiken på att se hur det är. Jake säger att han hänger med för att vara med mig men jag vet att det inte är den enda anledningen; han har inte varit hemma sedan vi först träffades så han måste sakna sin familj väldigt mycket även om han inte nämner dem så ofta.

***

"Kolla! Det här är ju från den modevisningen du var på!"

Ester håller fram en tidning framför näsan på mig och jag lutar mig lite bakåt för att kunna se.

"Jag och Alex såg den på tv igår, du var supercool", tillägger hon.

"Tack, det var verkligen jättekul. Annorlunda men coolt", säger jag och ler när jag tänker på modevisningen. Det var verkligen roligt, förmodligen en av de roligaste jag kommer att ha varit på någonsin.

"Jag har också sett det. Jag gillar den där stilen på dig, du kanske borde bli boxare", säger Jake och ger mig en blick som skickar en stöt genom hela min kropp.

En röst ekar i högtalarna och talar om att det är dags att gå på flyget. Vi reser oss upp för att ställa oss i ledet innan det blir alltför långt.

"Åh du är Vanessa! Du ser lika bra ut i verkligheten som på tv", säger en kille i 25-årsåldern när han får se mig i kön. Något med hans sätt att se på mig får mig att känna mig äcklad och jag försöker att inte rysa av hans blick som inspekterar min kropp.

"Ja, du är jättevacker, älskling", säger Jake och lägger en arm om mina axlar samtidigt som han ger killen en hård blick. Killen verkar fatta vinken och går genast härifrån.

"Du hade bara kunnat säga åt honom att gå", säger jag och rodnar över Jakes ordval.

"Jag tycker att jag skötte det där på ett väldigt moget sätt. Jag hade kunnat använda en hel del värre ord för att få den där idioten att ta bort sin äckliga blick ifrån din kropp", svarar han och jag ler upp mot honom. Det känns som om jag bara tycker om honom mer och mer för varje dag som går.

Vi tar oss förbi kontrollerna och går sedan ner för en trappa så att vi hamnar utanför planet. Där ute leder en väg bort till ännu en trappa som leder upp till flyget.

"Are you a camera? Because every time I look at you, I smile".

Jakes ord kommer från ingenstans och jag blir genast röd som en tomat. Vi har fortfarande inte kommit över den där första fasen i vårt förhållande då vi kan vara helt bekväma med varandra och jag känner mig fortfarande blyg vid vissa tillfällen; det här är ett sådant tillfälle. Jag tycker inte att det är dåligt att vara kvar i den här fasen, jag tycker snarare att det är bra, det blir liksom mera spännande och man har fortfarande kvar den här känslan av nervositet och spänning när man är i varandras närhet. Men det finns såklart stunder då jag bara är bekväm med att vara med honom också och det klagar jag absolut inte på.

"Can I borrow a kiss? I promise I'll give it back".

"Jake!", utbrister jag och känner hur det bränner om mina kinder. Han bara flinar och böjer sig ner för att kyssa mig.