Modelldrömmen

Kapitel 25

"Ska vi gå på festen?", frågar Ester när vi sitter och äter middag.

Vi äter varsin kycklingsallad men jag petar mest i den. Jag får inte äta för mycket idag eftersom jag åt så mycket glass innan. De är väldigt noga med att jag inte får gå upp ett enda hekto och jag skulle inte vilja åka hem av den anledningen. Det kan vara jobbigt ibland men jag tycker att jag klarar det ganska bra eftersom jag tränar och så.

"Vad tycker du?", frågar jag.

"Ska vi göra det? Jag menar, vi behöver ju något som livar upp oss lite, vi kan inte fortsätta att deppa i evigheter", svarar hon och lägger ner besticken.

"Okej, då gör vi det! Det är bäst att vi går och fixar iordning oss nu då".

Jag reser mig ivrigt upp; jag är faktiskt sugen på att festa nu och det kan vara kul att gå på en fest hemma hos någon istället för på en nattklubb för en sådan fest har jag aldrig varit på

"Ta det lugnt. Visst, du är modell, men det är faktiskt inte jag så jag vill gärna äta lite till", säger hon och stoppar in en bit kyckling i munnen.

Jag sätter mig ner igen och ser tvekande på maten framför mig, egentligen är jag fortfarande hungrig.

"Jag kan faktiskt äta trots att jag är modell".

Jag rättar till tallriken som nästan for ner i golvet när jag ställde mig upp.

"Är du säker på det? Du äter väldigt lite och du kan riskera modelljobbet om du går upp i vikt", säger hon allvarligt.

"Jag gör som jag vill och jag kommer inte att bli fet bara för att jag äter som en normal människa!", utbrister jag.

Jag börjar redan bli trött på allt tjat om mat, trots att jag inte har varit här särskilt länge.

"Förlåt, jag menade inte att förolämpa dig. Jag vill bara att du ska vara försiktig, du får ju inte åka hem nu. Många nya modeller brukar nästan sluta att äta helt bara för att pressen blir för mycket för dem och sådan får du inte heller bli", säger hon och jag ser oro skymta i hennes ögon, men jag himlar bara med ögonen.

"Jag är ingen anorektiker, Ester".

"Nej, men många blir det. När man måste tänka på hur mycket och vad man äter hela tiden är det lätt hänt att det går för långt till slut", förklarar hon med samma oroliga min.

"Det är lugnt, jag kommer inte att sluta äta. Det faktiskt fortfarande min kropp så jag gör som jag vill", svarar jag beslutsamt.

"Det är bra. Då kan du ju äta upp maten nu", svarar hon och ser menande på min tallrik.

Jag ser tvekande ner på maten framför mig; borde jag verkligen äta mer?

***

Jag sitter tillsammans med Ester och några killar i limousinen på väg till festen. Vi kom i sista stund för de skulle precis åka när vi kom.

"Där är ni ju! Vi trodde inte att ni skulle komma, vi har väntat i tio minuter", säger Alex när vi kommer gåendes genom receptionen.

"Det är hennes fel", säger jag och gör en gest med armen mot Ester.

"Hon tvingade mig att äta mer än vad jag har gjort på en vecka", tillägger jag surt.

Både Ester och jag har håret uppsatt i höga tofsar. Ester har på sig en röd, lång klänning med slits långt upp på låret. Till det har hon ett par leopardmönstrade pumps. Jag har på mig en tajt, svart klänning med hål vid midjan och ovanför brösten, där är det ett tunt, mer genomskinligt tyg. Den är långärmad, men ärmarna är också av det tunna tyget, och den slutar en bit över knäna. Jag har mina svarta pumps på mig också.