Modelldrömmen

Kapitel 39

Jag går genom korridoren mot Esters rum och knackar försiktigt på dörren. Jag ska be henne om ursäkt. Vi kan inte fortsätta att vara osams, hon är min bästa vän och jag saknar henne.

"Gå här ifrån! Vem du än är kan du vänta några timmar till! Klockan är för sjutton bara nio på morgonen!", hör jag Ester ropa inifrån rummet.

"Ester, det är jag", säger jag försiktigt.

Det är tyst en stund och jag inser att hon förmodligen bara väntar på att jag ska gå. Jag tänker precis säga att jag vill prata med henne när jag hör att det klickar till och dörren öppnas.

"Jag visste inte att det var du", säger hon tyst när hon står framför mig i dörröppningen. Hennes hår är rufsigt och hon har lindat täcket runt kroppen.

"Jag kom bara för att be om ursäkt. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig. Det var inte meningen, jag...", börjar jag.

Jag känner mig så himla dum. Hon är min bästa vän och jag slog henne.

"Åh Vanessa, förlåt, det var jag som var elak. Jag förtjänade att bli slagen", säger hon och kastar sig om min hals.

"Nej, det gjorde du inte. Du skulle aldrig förtjäna det".

Jag kramar henne osäkert tillbaka. Det känns lite konstigt att hon har förlåtit mig så snabbt när hon var så arg innan. Det var inte vad jag hade väntat mig.

"Men jag sa så mycket dumt", mumlar hon.

Hon har tårar i ögonen igen men jag ler övertygande mot henne. Jag har redan förlåtit henne för det hon sa för jag vet att hon inte menade det.

"Men jag slog dig, Ester, det är mycket värre", säger jag sedan och mitt leende slocknar. Jag skäms verkligen över det jag gjorde, jag gick alldeles för långt.

"Det gör inget, jag är säker på att mina ord gjorde ondare än vad slaget gjorde", säger hon och torkar tårarna.

"Det är det värsta jag någonsin har sagt och jag kommer aldrig att göra om det. Jag menade absolut inget av det".

Hon ser mig rakt i ögonen och jag ler lite för att försäkra henne om att jag är okej. Visst, orden gjorde ont, men precis som hon sa menade hon dem inte.

Hon kramar mig igen och denna gången glömmer hon att hålla uppe täcket så det åker ner till våra fötter.

"Ehm... Ester... Du tycker inte att du borde... typ klä på dig eller något..." Frågar jag när vi står med armarna om varandra i dörröppningen och hon i endast rosa spetstrosor och matchande bh.

"Äh, det är ändå ingen här", svarar hon och skrattar.

Precis efter att hon har sagt det kommer Jake och Alex runt hörnet i korridoren. De går och pratar men tystnar med en gång när de får syn på oss.

"Shit!", utropar Ester och rusar in i sitt rum.

"J-jag visste inte att... att ni var hemma igen", stammar Alex och en ljusrosa färg sprider sig över hans kinder.

"Vad har hänt med den kaxiga Alex?", retas jag och flinar mot honom.

Jag förväntar mig att han ska bli den normala Alex igen men till min förvåning ser han bara ner i golvet och försöker dölja sina rodnande kinder.

"Vi kom hem igår", säger jag sedan och nu tittar han upp igen och jag kan se att den vanliga Alex är tillbaka.

"Och vad gör ni nu...?"

Han flinar mot Ester som har kommit ut igen fast med en vit, ganska stor t-shirt på sig.

"Varför är inte du en av modellerna?", frågar Jake och spanar in Ester.