Modelldrömmen

Kapitel 3

Vad ska jag säga till mina föräldrar? Jag kan absolut inte berätta vad som hände, det är pinsamt att jag ens kysste honom, jag känner honom inte ens. Dessutom kommer min chans att bli modell att bli ännu mindre om jag berättar det här för dem, det kommer bara att göra dem ännu mera övertygade om att det här har en dålig påverkan på mig.

Jag stannar upp mitt i trappan när mamma kommer ut från köket, nu måste jag låtsas som om allt är okej och jag måste komma på en bra ursäkt till varför jag grät innan.

"Förlåt för att jag bara stack innan, jag borde ha lyssnat".

Jag ser skamset ner i golvet, jag vet att det jag gjorde var fel och jag vet att de måste vara väldigt besvikna på mig nu.

"Vad var det som hände?"

Mamma backar och ser bekymrat på mig.

Det är frågan som jag helst ville slippa, men jag visste att den skulle komma. Nu är jag tvungen att ljuga.

"Det är inget allvarligt. Jag följde med honom till en restaurang och insåg till slut att allt var en lögn, jag blev lite besviken bara".

När orden lämnar mina läppar inser jag att det är över; modellgrejen var visserligen ingen lögn men det är ändå över nu, jag kommer inte att åka till LA.

Nu när jag tänker på det är hela den här grejen väldigt orealistisk. Varför ska jag åka hela vägen till USA när jag ändå inte kommer att lyckas? Mitt självförtroende är tillbaka på sin vanliga nivå igen nu, det fick bara en tillfällig boost när jag träffade Jake. Jag skulle säkert inte kunna bli modell ändå, jag fick bara falskt hopp en stund.

Jag inser att mitt liv kommer att återgå till de vanliga, tråkiga rutinerna igen. Jag kommer inte att kunna träffa Jake något mer och min dröm som jag har haft så länge blev krossad på bara ett par timmar, det känns som ett knivhugg i hjärtat.

***

Veckan passerar ungefär som vanligt; jag släpper alla tankar på att bli modell och återgår till att leva mitt vanliga liv. Måndagens matteprov gick jättebra efter att jag hade spenderat i stort sätt hela söndagen över matteboken hemma på rummet.

Hemma låtsas vi som om ingenting har hänt men inombords är jag förkrossad. Jag är arg på mig själv för att jag gick på allt det här med modellagenturen, hade jag insett med en gång att jag inte skulle ha en chans hade jag inte behövt bli så besviken som jag är nu och om jag hade tackat nej till att gå ut med Jake hade det inte känts så tomt utan honom. Jag vet inte hur många gånger han har ringt, han har skickat flera meddelanden också men jag ignorerar allt, jag har inte ens läst hans sms. Det är absolut ingenting emot honom, det är bara det att jag inte kan umgås med honom. Jag blev som en helt annan person när jag var med honom och visserligen gillade jag personen jag blev, men samtidigt känns det fel. Jag har alltid haft ett stort kontrollbehov och det är som en trygghet att hålla fast vid det. Med Jake glömde jag bort alla mina vanliga regler gällande hur jag ska vara och jag är inte redo att släppa taget om dem. Det kanske låter löjligt men jag kände verkligen hur jag förändrades när jag var med honom, bara under ett par timmar.

Just nu känner jag mig ganska ensam; det var skolavslutning idag på förmiddagen och allt gick bra men jag insåg att jag inte har någon som verkligen bryr sig om mig och vill vara med mig. Jag har varit helt inne i allt pluggande och inte kunnat skaffa mig så många vänner och nu när jag inte behöver plugga längre märks det tydligare. Nu sitter jag på min säng och funderar på om jag kanske borde öppna meddelandena från Jake i alla fall, det behöver ju inte förändra någonting.

Jag öppnar det första innan jag hinner ångra mig. Hur farligt kan det vara att bara läsa igenom det egentligen?

Jag läser meddelande efter meddelande; det är jobbigt att läsa igenom allt, alla innehåller i princip samma sak. Det ser ungefär ut så här: