Modelldrömmen

Kapitel 62

"Tack, men jag tror att det är bäst om jag går själv".

Jag tar ett nervöst andetag och försöker att le när Jake stöttande trycker min hand. Han har erbjudit sig att följa med in till mina föräldrar men jag är ganska säker på att det bara skulle göra saken värre. Jag behöver göra det här själv och de är trots allt mina föräldrar så jag borde klara mig. Fast det är klart att det hade varit skönt med lite stöd, jag har ingen aning om hur de kommer att reagera. Tänk om de kastar ut mig och aldrig vill träffa mig igen och aldrig någonsin kommer att kunna förlåta mig.

"Jag måste få det här gjort nu", suckar jag och öppnar bildörren.

"Det kommer gå bra, de älskar dig och de kommer att förlåta dig nu när du har åkt hela vägen hit och ska börja skolan och allt".

Jake ler vänligt mot mig och jag ler uppgivet tillbaka innan jag stänger dörren efter mig.

Vi stannade ett par kvarter ifrån mitt hus för att jag skulle kunna komma ensam. Jag vill inte att mina föräldrar ska se mig tillsammans med Jake i hans Ferrari, det skulle bara göra saken ännu värre.

Jag går med tunga steg längs gatan och plötsligt känns det som om allt är som förut igen. Här har jag gått så många gånger under mitt liv att jag skulle kunna hitta med ögonbindel på och nu när jag går här igen känns det som om inget av det som har hänt i LA faktiskt har hänt, det är alldeles för overkligt.

När jag ser det lilla röda tegelhuset framför mig på gatan känner jag mig både lättad och oroad. Jag vet inte hur de kommer att reagera – de har trots allt ignorerat mig i flera veckor – men det här är huset där jag har vuxit upp och det får en trygghetskänsla att sprida sig i min kropp. Jag inser när jag står här framför huset hur otroligt mycket jag har saknat mina föräldrar, de brukar alltid vara noga att ha kontakt med mig och det har känts tomt utan dem.

Jag går upp för de tre trappstegen och ringer på dörren. Jag har aldrig ringt på hos mig själv förut, det har alltid varit naturligt att bara gå rakt in. Nu står jag här precis som om jag vore en främling och vågar inte öppna dörren utan tillåtelse.

Tre långa sekunder går innan jag ser en skugga på insidan av det frostiga glaset. Jag håller andan i väntan på att dörren ska öppnas och torkar av mina svettiga handflator på jeansen. Dörren öppnas och mamma dyker upp i dörröppningen med ett leende på läpparna. När hon får se mig försvinner det med en gång och hon tar chockat ett steg tillbaka. Jag vet inte vad jag ska säga och tårarna stiger i mina ögon med en gång när chocken har lagt sig.

"Hej mamma", säger jag tyst.

Jag vet att det kanske inte är det optimala, jag borde be om ursäkt eller krama om henne eller något men jag klarar inte av det. Trots att jag ännu inte vet vilken reaktion det kommer att bli så ler jag, jag är så glad att äntligen få se henne igen, att få se att hon är okej.

Hon stirrar på mig i misstro, som om hon inte kan tro att det här verkligen händer, att jag verkligen står här. Plötsligt dyker alla känslor upp i hennes ansikte och hon kastar sig om min hals. Jag blir chockad först men kramar henne sedan hårt tillbaka. Vi står och snyftar båda två och jag bestämmer mig för att orden får vänta till senare.

"Louise, vem är det?", ropar pappa inifrån vardagsrummet och jag stelnar till när jag hör hans röst.

Jag tar ett par steg bakåt och torkar bort tårarna när pappa dyker upp i hallen. Han stannar med en gång när han får se mig och en plågad blick tar över hela hans ögon. Jag väntar spänt på vad som ska hända. Kommer han att förlåta mig? Eller kommer han att skälla ut mig? Det känns som om flera minuter går innan någonting händer men egentligen är det nog bara några sekunder.