Modelldrömmen

Kapitel 56

"Den där kyssen...", börjar han.

Jag väntar spänt på vad han ska säga. Jag kände en sådan tomhet inom mig bara av att tänka på hur det skulle vara om det inte blev något mellan oss, om ha ville avbryta allt. Om det skulle hända på riktigt vet jag inte vad jag skulle ta mig till. För bara några dagar sedan var jag övertygad om att jag inte kände något alls för honom och nu känner jag knappt igen mig själv. Hur kunde det bli så här? Det här är anledningen till att jag ville undvika honom från första början, för att jag inte vill tappa kontrollen över mina känslor på det här sättet.

"Den kanske var ett misstag".

Orden pressar ut all luft ur mina lungor och en iskall hand greppar tag om mitt hjärta. Det känns som om jag är långt borta och betraktar allt på avstånd men samtidigt alldeles för nära.

"Förlåt, jag menar inte... Låt mig förklara", skyndar han sig att säga när han ser min min.

Och det gör jag, jag låter honom förklara. För jag kan inte göra något annat; jag kan inte gråta, jag kan inte resa mig upp och springa ut, jag kan inte skrika åt honom att han har fel. Under den lilla stunden det tar för honom att förklara hinner en massa tankar dyka upp i mitt huvud och jag känner mig mera uppgiven än vad jag har gjort på väldigt länge.

"Jag menar bara att det kanske inte var så bra just nu eftersom du ska hem till Sverige och så... Om... om du inte kommer tillbaka... Då kommer jag ångra att jag lät mig känna någonting".

Hans blick får mig att bara vilja kasta mig om hans hals och försäkra honom om att jag inte kommer att lämna honom, att jag aldrig någonsin kommer att lämna honom, men jag tvingar mig själv att sitta kvar.

"Jag kommer tillbaka. Jag vet inte hur jag ska lösa allting, men det gör jag, på något sätt löser jag det", säger jag och ser honom allvarligt i ögonen.

Varenda ord är sant, jag vet det nu. Jag kan inte bara överge mitt liv här, jag kan inte lämna mina nya vänner, jag kan inte lämna min karriär och min dröm. Jag kan inte lämna Jake.

Känslorna för honom avgör saken helt och hållet, det spelar ingen roll om jag måste lämna mina föräldrar och min utbildning där hemma. Där Jake är, där vill jag också vara. Samtidigt känner jag mig osäker för känslorna skrämmer mig. Det känns inte normalt att känna så här starkt för en person, jag har aldrig upplevt det förut. Jag har varit kär, eller åtminstone har jag trott att jag har varit kär. Men det här är så mycket starkare, jag klarar inte av att beskriva det, det är nog något man måste ha upplevt själv för att kunna förstå.

"Jag vill inte att du ska göra det för Alex skull heller. Jag vet att ni har blivit bra kompisar, men du borde inte försöka tycka om mig för hans skull".

Något sorgset skymtar till i hans ögon när han pratar, det är som om han säger det fastän han egentligen inte vill tro på sina egna ord.

"För Alex...?"

Jag ser förvirrat på honom. Varför skulle jag vilja umgås med honom för Alex skull?

"Jag vet att ni har pratat om det här. Jag märker på Alex att han försöker få ihop oss och jag märker att dina känslor har förändrats. Innan tyckte du inte om mig och nu är det som om du plötsligt har ändrat dig. Alex vill att vi ska vara tillsammans för att han är övertygad om att det är vad vi båda vill. Men om du inte vill umgås med mig så... accepterar jag det".

Han ser sorgsen ut när han pratar, som om han inte alls vill acceptera det egentligen. Det syns på honom att det var svårt för honom att säga det här men eftersom han gjorde det ändå måste det betyda att han verkligen tycker om mig. Jag kan inte låta bli att le lite åt hans förklaring, det är rätt gulligt att han tror att jag gör det för Alex skull.