Modelldrömmen

Kapitel 54

Första tanken är chock. Vad är det som händer?

Hans läppar rör sig mjukt över mina och så snart jag lyckas ta mig ur chocken kysser jag honom tillbaka. Jag pressar mig närmre honom som om jag inte kan komma nära nog och lägger mina händer om hans nacke. Den här kyssen är inte alls som den förra då jag inte kände särskilt mycket; den här kyssen får mig att känna mer än vad jag någonsin gjort. En varm känsla sprider sig i bröstet och ut till resten av kroppen. Hans händer bränner vid nedre delen av min rygg men det är ingenting emot hur hans läppar känns emot mina. Det är som om jag har tappat känseln i resten av kroppen, jag kan bara känna delarna som han rör vid. Jag inser att jag ljög förut när jag sa att jag inte ville kyssa honom, jag vill inget hellre än att ha kvar hans läppar mot mina. Kyssen sänder tusen små nålstick genom mina läppar, inte så att det gör ont utan mer behagligt.

Plötsligt drar han sig tillbaka, förtrollningen bryts och tankarna rusar genast in i min hjärna. Vad var det där? Inte för att jag har så mycket erfarenhet, men den där kyssen var helt olik alla andra. Jag har varit övertygad om att jag inte har sådana känslor för Jake, men nu är jag inte lika säker. Är det möjligt att känna så här om man inte är kär? Jag tror inte det.

Jag har försökt tränga undan känslorna enda sedan första gången vi träffades hemma hos honom men nu inser jag att de alltid har funnits där, till och med när jag var med Tyler. Alla har sett det, alla utom jag. Jag har inte velat erkänna det varken för mig själv eller för någon annan men nu vet jag att jag inte kan trycka undan känslorna längre, jag kan inte förneka att de finns. Jag trodde verkligen att jag tyckte om Tyler när jag var med honom men nu inser jag att det inte var som jag trodde. Jag tyckte om honom men jag var inte kär, det vet jag nu när jag känner äkta kärlek. Känslorna jag har för Jake går inte att jämföra med känslorna jag har haft för någon annan, de är så otroligt mycket starkare. På något sätt känns det som om jag har vetat det här hela tiden, jag har bara vägrat tro det.

"Ehm... Jag...", säger han och kliar sig nervöst i nacken.

"Jag kanske borde gå", säger han tyst.

"Ja... Det borde du kanske...", svarar jag ännu tystare.

En inre röst skriker åt mig att be honom stanna samtidigt som jag vet att jag inte borde göra det så jag låter honom gå.

När dörren stängs efter honom sjunker jag ner i soffan och drar upp knäna till hakan. Jag är så förvirrad just nu. Vad känner han? Vad känner jag?

Jag är i och för sig ganska övertygad om mina känslor efter den där kyssen, men är det vad jag vill? Vill jag känna så här för honom? Jag har tryckt undan känslorna så länge att jag inte vet om jag är redo att välkomna dem. Jag vet inte ens varför jag har tryckt undan dem, kanske för att det skrämmer mig att de är så starka. För det gör de verkligen; känslorna skrämmer mig, de är starkare än något jag någonsin känt och jag vet inte riktigt vad det är som händer med mig.

Men varför gick han? Kände han inte samma sak? Kände han inte den starka dragningskraften mellan oss? Ville han inte känna det?

Det knackar på dörren och jag reser mig snabbt upp. Jag tar på mig en morgonrock som låg slängd över soffan och går bort för att öppna dörren. Min hand tvekar på dörrhandtaget. Tänk om det är han. Vad ska jag säga? Vad kommer han att säga?

Jag tar ett djupt andetag och trycker ner handtaget. Framför mig står chefen.

"Jag vill ha ett möte med dig", säger han och jag ser frågande på honom i väntan på att han ska förklara lite mer.

"Nu", tillägger han bestämt och jag rynkar pannan.

"Jag har precis ställt fram frukost och jag har bara på mig det här", säger jag och gör en gest med händerna över min kropp.