Modelldrömmen

Kapitel 32

"Shit vad kallt det är!", utbrister Ester.

"Jag vet, det är så här det är att flyga för vanliga människor".

Jag himlar med ögonen men ler sedan skämtsamt.

"Jag vet hur det är att flyga, jag har faktiskt flugit så här förut", svarar Ester leendes.

Ester brukar mest åka privatflyg när hon åker någonstans tillsammans med modeller och hon har klagat på det mesta de senaste fem minuterna; det är kallt, trångt, obekvämt, stinkande människor, skrikande barn och så vidare.

Vi sitter på flyget och väntar på att lyfta. Vi kom i sista sekunden, de skulle precis stänga gaten när vi rusade in och bad om att få komma med flyget. Damen som kollade våra pass tittade surt på oss och var noga med att visa att hon inte tyckte om att vi kom så sent. Nu är vi i alla fall med på flyget och kan pusta ut för första gången idag. Vi ska till Grekland!

***

Ester sträcker på sig och gäspar och jag lägger ifrån mig boken som jag har suttit och läst i medan hon sov. Vi har flugit i drygt en timme och Ester somnade så fort vi var uppe i luften.

"Du, jag kom på en sak som jag glömde fråga innan på grund av allt som hänt".

Jag lägger ifrån mig boken och vänder mig mot Ester.

"Jaha, vadå?"

Hon sitter och pillar med sina naglar och jag har en känsla av att hon inte lyssnar på mig.

"Du sa att Alex inte kollar på dig med den där "player-blicken" och du lät ledsen när du sa det, du var jätterädd för att Alex hade sett dig efter festen när du spydde, det går inte att få kontakt med dig när han är i närheten, du rodnar så fort han är inom fyra meter och du skämtar inte med honom som du gör med de andra killarna...", säger jag och nu har jag fångat hennes uppmärksamhet.

"Försök inte antyda något, jag är inte kär i Alex om det är det du tror. Dessutom, vem vill att någon kille överhuvudtaget ska se en spy?", säger hon och himlar med ögonen.

"Okej, skit i det då. Men allt det andra då? Om du inte är kär, vad är det då?", frågar jag.

"Seriöst? Du tror verkligen att jag är kär", skrattar hon.

"Vad är det för bok du läser förresten?", tillägger hon.

"Försök inte byta ämne. Du är kär, eller hur?"

Jag flinar retsamt mot henne.

"Inte kär direkt, men jag är lite attraherad av honom...", erkänner hon och rodnar.

"Attraherad av honom? Allvarligt Ester".

Jag höjer på ögonbrynen.

"Okej! Jag är totalt störtförälskad i honom! Nöjd nu?!", skriker hon och får några arga blickar från andra runt omkring oss. Gubben bredvid ser på henne med en road blick vilket får henne att rodna och sjunka djupare ner i sätet.

"Jag visste det!", utbrister jag glatt.

"Men det känns inte rätt att gå vidare så snabbt efter all tid som jag har spenderat med Mike. Jag blev verkligen förkrossad när han gjorde slut och jag kan inte tillåta mig själv att bli förälskad på nytt bara några dagar efteråt", suckar hon.

"Dessutom gillar han dig så det spelar ingen roll", fortsätter hon och börjar pilla med naglarna igen.

"Mig? Ester, han gillar inte mig, han beter sig så mot alla tjejer", avfärdar jag.

"Alla utom mig", säger hon dystert.

***

Taxin bromsar in och chauffören meddelar på bruten engelska att vi är framme. Jag tittar ut och ser bara en hög häck, inte precis vad jag hade tänkt mig. Vi kliver ut och chauffören räcker oss våra väskor som vi tar emot och går in med genom en öppning i den höga häcken. Första biten går vi bara på en vanlig gång med stenplattor och med höga häckar på sidorna men så fort vi kommit utom synhåll för vägen där ute försvinner häckarna och en stor, vacker trädgård sträcker ut sig framför oss. Det finns blommor i massor av olika färger och gräset är grönt som på en fotbollsplan. En liten, gammaldags fontän står i mitten av trädgården och ger i från sig ett lugnt, porlande läte.

Vi fortsätter längs gången som nu kantas av rabatter med fina blommor istället för häckar och framför oss står ett vitt, litet men fint hus. Gången leder fram till en bred trappa som leder upp till en mysig veranda med glasfönster åt alla håll. Vi går sakta uppför trappan, helt stumma av den sagolika trädgården. Jag drar handen långsamt över räcket medan jag går upp mot verandan. Allt känns overkligt; det är vackert som i en dröm.

Väl uppe på verandan hittar jag ett brev på en liten träbänk med vit dyna. Jag öppnar det och plockar fram en lapp skriven på engelska:

"Ni är här! Grattis! Ni kommer att få bo ensamma i det här huset, hoppas att ni inte har något emot det. ;) Ditt första jobb kommer att vara imorgon klockan 9.30, en bil kommer att hämta upp er på gatan här utanför. Nu borde ni passa på att vila för imorgon kommer att bli en tuff dag. Se till att vara redo; vi har riktigt höga förväntningar och om du inte gör ett bra jobb imorgon kan du vara säker på att du inte kommer att få stanna på denna vackra plats särskilt länge. Bara slappna av och se till att få ordentligt med sömn så ses vi imorgon. /Daniel".

"Slappna av? Hur har han tänkt att vi ska kunna göra det efter att ha läst det där brevet?", frågar Ester som har stått och läst över min axel.

"Allt hänger på ditt jobb imorgon; blir de inte nöjda måste vi åka hem", tillägger hon allvarligt.

"Kan vi inte bara göra som han säger och ha kul och njuta av det här underbara stället nu och lösa allt det andra imorgon istället?", frågar jag och lägger ner lappen i brevet igen.

Jag har verkligen ingen lust att oroa mig för det som händer imorgon, jag vill bara njuta av att vara här.

"Det låter bra".

Hon ler och tar fram nyckelnsom låg i kuvertet. Sedan sätter hon in nyckeln i låset och vrider om. När dörrenöppnas tror jag att vi blir lika chockade båda två. Var sjutton har vi hamnat?

----***----

Lite kortare kapitel men i alla fall ett kapitel!

//writer003