Jag fick precis reda på att han gillar mig. Han hade hört av sig till Saga och frågat om mig och sagt till henne att ✨intresset var ömsesidigt✨.
Jag förstår typ inte varför jag inte är glad HAHAHAH? Eller är jag det? Det var ju det här jag ville? Jag tror det är så himla lätt för mig att fantisera om att bli kär och skaffa kille men när det väl kommer till kritan får jag typ panik. Jag kan drömma hur mycket som helst om en kille när allt är lite osäkert men nu när jag fick höra att det faktiskt skulle kunna bli så på riktigt blir jag typ rädd o får kalla fötter. Det är så mycket enklare att bara längta, så mycket svårare att faktiskt göra. Om jag ska fortsätta med det här så måste jag ju liksom blotta mig? Folk kommer veta?? Jag måste ha känslor? Och visa dem? Det känns som att min hjärna aktivt jobbar mot att jag ska vara kär och lycklig. Jag säger ju löjliga affirmations varje dag och funderar på att köpa rosenkvarts men så fort den önskade effekten närmar sig får jag ick ick ick. I mitt huvud kan jag se framför mig massa urgulliga scenarion men jag har så svårt att se mig i dem i verkligheten. Jag känner mig precis som Lara Jean just nu hahaha.
Jag försöker intala mig själv att min första pojkvän inte behöver vara perfekt, att alla har några konstiga ex. Att det nästan blir en rolig sak att se tillbaka på. Men sen så kommer perfektionisten i mig fram och undrar om det verkligen är han jag ska satsa på? Jag måste ju liksom stå för honom inför alla sen. Tänk om jag cringear sönder när vi hänger själva? Men jag tror typ att jag aldrig skulle hitta en kille som var perfekt för mig, jag tror att jag skulle bli lite äcklad av alla i början.
Jag måste nog bara smälta det här en liten stund. Ska jag satsa?
